Det har varit en lång dag. Har varit uppe sedan 7 efter en ganska sömnlös natt. Ska strax försöka gå bakom mitt röda draperi och drömma fina drömmar. Inga mardrömmar helst. De plågar mig mer och mer numera och jag vet inte varifrån de kommer. Eller vad de betyder. Nighty nighty. Tror jag. Snart.
Mystery
Hemma igen efter en minst sagt händelserik dag. Skulle promenera till Globen och shoppa men åkte till Skärholmen istället. De har ju så mycket av allt där. Det första jag såg var Zanyar Adami, chefredaktören för Gringo, vilket var lite lustigt då jag precis hade tänkt på honom. Såg nämligen någon som var lik honom på tunnelbanan. Väldigt lustigt. Anyway. Efter shopping och lunch på Douglas Disco Casino (som naturligtvis inte hade något vegetariskt på menyn, men jag fick en wunderbar pasta i alla fall) satte sig Carlos Rojas bredvid mig på tunnelbanan. Han hade pipig röst.
Väl hemma slår det mig hur lite som krävs för att man ska känna sig betydelsefull. Lille Kissen blir överlycklig när jag fyller på hans halvfulla matskål och ger honom två kattkarameller. Han sitter nu och bitpussar mig i näsan och jamar med sitt allra mest enerverande jam. En klagosång. “Lämna mig inte ensam igen”. Han är himla fin.
Nu ska jag dricka en stark kopp kaffe och sedan ska jag avnjuta ett glas glögg.
Jag är verkligen thirty something.
Lip
Hade (så klart) en hemskt jobbig dröm (igen). Jag vet att det är tråkigt att höra om folks drömmar men jag skriver ju i självterapeutiskt syfte så, here go: Jag jobbade bakom kulisserna på Lilla Melodifestivalen, och gudarna vet att jag aldrig sett programmet, som Eurovisionfantast anser jag det vara en styggelse. Hursomhelst. En blond tjej som bodde på Ringvägen sjöng en låt med verser på grekiska och refrängen på engelska och det var så vackert, så vackert så jag bara grät och grät och grät och jag visste att hon hade en fet hit och ett skivkontrakt och en lysande karriär framför sig. Jag vet inte om hon vann, för i drömmen fick man veta det först en vecka efter tv-programmet. Jag kanske får del två i natt?! Jag lipade säkert på riktigt för jag känner mig sträv i ansiktet. Eller så är det katten som pussats.
Cher
Ha haa! Ibland slår det mig vilken stereotyp jag är! “Konversation” med katten: “Kom, ska vi gå in i vardagsrummet och titta på Cher-konsert? Det var jättelääänge sen vi tittade på Cher”.
Hon är rolig:
“I’ve been a freakin’ diva for 40 freakin’ years. And there are all these young girls to take – well, they’re not gonna take my place, but they’re gonna take somebody’s place – J.Lo and Britney and all those girls. If you wanna know why I wanted to make this show so fabulous it is because then I’m gonna say: “Follow this, you bitches!””
Hon är underbar. Såg henne i Globen 15/6 2004 och det var fabulous.
Mera Cher som självterapi:
“Do everything you can do, now! I wish I would have been the baddest ass girl, and I was pretty bad, but I wish I would have been worse. I went, “should I do this, should I do this?”, the hell with it. Do it! You can always look back and go, “shit, I shouldn’t have done that””.
Färg
När man mår som risigast (som jag idag, känner att jag är på väg att bli febrig och eländig), det är då kollektivtrafiken krånglar och det tar en evighet att ta sig från norra delen av stan till den södra. Nåja, fick se gator jag aldrig sett tidigare, om jag nu ska tänka positivt.
Kom hem och mötte en jamande, sällskapssjuk katt. Nu har han nog på allvar börjat acceptera mig som kattpappa nr 2.
Fick ett samtal från, vad det visade sig vara, min rehabiliteringshandläggare. Hon lät både trevlig och genuin.
Idag ska jag ta det lugnt och fint och göra sånt som gör mig glad. (Jag antar att det betyder en hel del musik på lagom hög volym.)