För första gången sedan ca 1876 är jag officiellt sjukskriven.
Jag känner mig som en dålig människa – en belastning för samhället.
Jag vet att det inte är så. Jag vet att jag sparar samhället en massa cash då jag inte är ute på byn och smittar ner hundra andra människor. Men ändå är det så jag känner när jag är sjukskriven.
Jag var ute med Sebbe och jag ville lägga mig ner på trottoaren och gråta. Så svag är jag.
Men, som en vän sa igår, så länge jag kan stava så behöver ingen ambulans tillkallas. Börjar jag särskriva så kan ni börja leta efter en lämplig begravningsbyrå – dock ej den som finns ett par gator från min bostad. De SÄRSKRIVER nämligen firmanamnet. Jag blundar varje gång jag går förbi.
När vi ändå är inne på ämnet så vill jag officiellt meddela: jag vill kremeras och ja, jag vill donera mina organ.
Lämna ett svar