Min klocka tickar


Okej, jag har tänkt mycket på det här med barn.
Det verkar SÅ jobbigt.
När jag var yngre ‘tänkte’ jag, som om väldigt många andra saker (eftersom jag de facto aldrig ‘tänkt’ över det hela utan bara accepterat en påtvingad livsstil), att jag så klart skulle ha barn.
Sedan kom några (många) år då jag kände att jag aldrig skulle ha tålamod, men nu, efter ett ha spenderat väldigt mycket tid med min systers barn under det här året, känner jag att oh jo, det vill jag visst det. Det ÄR något visst med den där känslan man får då man lär ett barn något, som när mitt finfina gudbarn Henna frågade mig något om varför träden var glada över att det regnade. “Vattnet innehåller små portioner trädmat som de behöver för att växa”, eller vad det nu var jag sa. Och hon lyssnade och tog till sig. Så fint. ♥
Sedan vet jag ju att jag skulle bli en väldigt bra och rolig och vis pappa.
Jag vill dock inte göra’t “ensam” (ja, ni hajar) utan jag vill gifta mig först. Och hur de där barnen kommer att komma till vet jag inte riktigt ännu, men vi kommer säkert fram till något finurligt.
Och btw så stör det mig så förbannat att vilken idiot som helst kan skaffa barn men jag som man får inte ens, efter långa utredningar, på egen hand adoptera. Rena rama idiotin.
Hur som helst. Om Moder Jord ger mig två barn så får de gärna heta Siv och Frank. 🙂

En kommentar till “Min klocka tickar”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.