Förevigt ung

Ja ja, jag lider av en något tidig 40-årskris. Jag sitter här med mitt gråa hårstrå ovanför vänster öra, med rynkorna som inte längre går att dölja genom att inte le, med gubbfläsket som vägrar brinna fastän jag äter som en fågel och rör på mig så mycket jag hinner. Jag stönar ju ta mig tusan till och med så där som gubbar gör när de reser sig upp!
Därför borde jag kanske bli glad över att personalen på systembolaget envisas med att fråga mig om min ålder, men det blir jag inte. Jag blir bara irriterad.
Inte nog med att jag, för att få köpa mig en flaska mumsigt rödtjut till lördagens middag, måste ta omvägen till alkobutiken när jag är ute och snabbhandlar lunch – jag måste dessutom stå ut med att att bli ifrågasatt. När jag väser: ”herregud, jag blir 35 i år!” iakttar de mig med misstänksamheten lysande ur ögonen. Jag är en ung (nåja) man som inte ljuger om saker och ting och jag vill inte bli ifrågasatt av någon. ”Jag gör bara mitt jobb”, skulle de såklart pipa om jag hade mod nog att slå näven i bordet. ”Och du gör det uppenbarligen inte särskilt bra”, skulle jag fräsa tillbaka. ”Se på mina rynkor. Se på mitt fläsk! Och tror du verkligen att en nittonåring kilar in och köper en DYR flaska KOSHERvin? Herregud!”
Jag vet inte vad ungdomarna dricker numera, men när jag var under 25 drack jag det billigaste tyska vita vinet jag kunde hitta.

Så här såg jag ut när jag var 19. Jag syns inte så väl, jag vet, men detta är den enda bilden jag har i datorn som jag är helt säker på att föreställer en 19-årig Kim. Den är knäppt för ett konstprojekt i en fotografs villa i Saltsjöbaden 1994.
Ja, han försökte ligga med mig.
Nej, han skulle inte försöka idag, ty jag är inte 19 längre.