Ett lunchinlägg som blev till något helt annat

Jag ska koka upp ett paket nudlar.
Det får mig att känna mig väldigt ungdomlig och bara det prassliga ljudet från förpackningen får mig att färdas tillbaka till mitten av 90-talet. Jag levde på nudlar då. Älskade dem. Jag bodde i andrahand i Aspudden och köpte tre paket kryddstarka nudlar för en tia.
Åt dem hemma. Åt dem på jobbet. Jag krossade dem medan de låg i paketet och därefter kokade jag upp dem.
Jag var 175 centimeter lång och vägde inte många kilo.
Håret var blekt (på bilden dock brunt) och de alltid så trendiga kläderna hängde och flängde på min arma lekamen.
Jag bar svarta byxor i något glansigt tyg. Köpte dem på Solo vid Norrmalmstorg. Köpte nog de flesta kläder där. Och så fanns det en liten, liten butik med t-shirts med fräcka tryck och slogans. Fäbodjäntan och liknande. En gång köpte jag en väldigt dyr jacka i den butiken. Jag minns att jag spenderade mina sista pengar och att jag tänkte ”äsch, jag har nudlar hemma så jag klarar mig resten av månaden”. En gång köpte jag en t-shirt som det stod ”Jesus Lever” på. Texten glittrade och den var väldigt fin. Dessvärre använde jag den bara en gång eftersom jag råkade få blonderingsvätska på den och t-shirten var därmed förstörd. Kanske var det en mening med det hela. ”Jesus” liksom.
Tillbaks till nudlarna – jag äter dem sällan nuförtiden. Föråt mig på dem och blir lite lätt äcklad bara jag tänker på dem. Jag ser hur de åker ner i vasken och så ligger de där och ser ut som små äckliga maskar.
Maskar skrämmer mig. När det gäller döden så är jag nog mest rädd för maskarna. Därför vill jag bli kremerad – illa kvickt.
Tillbaks till nudlarna igen – de kryddstarka kan vara riktigt goda och det blir faktiskt en riktigt smarrig lunch om man blandar i en skivad morot. Och ett par vitlöksklyftor.
Nej, när jag tänker på saken så skippar jag nog nudlarna idag. Känner mig lite för gammal för dem så jag går nog och köper mig en sallad istället.