Djupt värre

Efter en ovanligt underbar dag sitter jag och skriver lite. Och lyssnar på musik som väcker minnen. Det var länge sedan jag lyssnade på just dessa popdängor och nu färdas jag osökt tillbaka till ett sparsamt möblerat hotellrum i hjärtat av Madrid där jag förlustade mig på egen hand i maj. Jag gillar att resa ensam. Vet inte varför egentligen, men det känns så… bra att sitta på en uteservering och sippa på ett glas vin efter en sen middag. Bara ensam med tankarna. Och allt kan hända. Vad som helst kan ske och bara jag själv sätter gränserna.
Madrid is the place to be.
I och för sig trivs jag alldeles utmärkt i min röda soffa ett stenkast eller två från Globen.
Gud, vad skönt att min depression har gett vika. Det är märkligt hur man kan se saker och ting så tydligt när man kastar en snabb blick i backspegeln. Jag gick runt i flera år och förträngde mina demoner och inbillade mig att det var mitt normaltillstånd. Även om gamla vänner påpekade att jag inte var mitt gamla jag så var det inte så lätt att komma till den insikten själv. Jag behövde en ung man för att finna den styrkan och det modet, för det fanns där inuti hela tiden. Jag klarade inte av det på egen hand.
Jag kommer aldrig glömma sommaren utan slut, det var då mitt hjärta hittade ut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.