Hösten alltså.
Så vackert så jag blir tårögd.
Kategori: Stockholm
En orgie i Hammarby Sjöstad
Underbara Hammarby Sjöstad! Jag älskar att strosa där.
Jag bor dessvärre inte i Sjöstaden ännu, men inte långtifrån. Tar mig dit på tre röda och så går jag runt, runt och tittar och blänger och andas in och andas ut.
Älskar arkitekturen, de raka linjerna, hyfsen och fasonen och jag njuter av ljudet från vattnet, från fåglarna och från tvärbanana. Dong! Dong! Dong! Nu kommer tåget. Underbart.
Sitter på tuben…
…Och en karl blänger på mig så till den milda grad att jag panikbloggar för att se upptagen ut. Hans ögon var på vippen att ploppa ut när jag klev på.
Hans hår är mörkbrunt och lite lockigt. Bruna ögon och bestämd kran. Vit tunn jacka med svart rand över bröstet. Ljusblå jeans. Själv har jag svart täckjacka (ser ganska stor och vältränad ut i den), blå jeans, lila/vit randig v-ringad tröja och blå jeans + svart manchesterkeps på sned och avslutningsvis mörkblå jeans. Jag vet att ni undrade. Pladder pladder busy busy. Vid Medborgarplatsen nu.
Nu så. Nu räcker det. Ska hämta Sebbe och vi ska ta en promenad i Hammarby Sjöstad.
Motionären i mig
Det ljuva med hösten och vintern är att både Sebbe och jag orkar motionera ordentligt. Svetten lackar inte lika illa (hatar svett) och Sebbe har ju knappt lust att gå runt kvarteret när vädret är soligt och varmt.
Så här ser vårt elljusspår ut.
Här och där har lamporna släckts ned. Stockholms stad sparar pengar och då är det så här mörkt. Ja, detta är ett foto.
Och det här är jag, nånstans där ute i skogen.
Slutligen följer vi ljuset och tar oss tillbaka till civilisationen.
Nej, jag är inte särskilt rädd när jag är ute och motionerar, även om jag vet att jag skulle vara ett perfekt offer för diverse våldsverkare.
1. Stockholmarna kämpar mot fetman och det är gott om folk där ute i skogen. Alla sorters människor: det där astradiga hurtiga heteroparet (vaniljlekar på lördagar, konservativa men storstadsliberala politiska åsikter), grabbhunken som löper ensam varje kväll, grabbgänget som medan de rusar runt snackar brudar och bilar, finflickorna som joggar i trupp, ensamma lesbianen som inte är rädd för fula gubbar då hon är redigt biffig, fjollan med hunden och häromdan steg en kvinna i heltäckande slöja ut ur buskarna (sant).
2. Jag har hund. Liten och nätt, men jäkligt bestämd.
Jag tror att jag äntligen har hittat en fin iPhone-applikation som räknar steg och sträckor. Låt mig återkomma.
Jag tackar även min älskade iPhone Moshe för att han såg till att vi hittade hem igen den där gången då vi gick vilse tack vare att någon huliganunge hade klottrat ned infotavlan så till den milda grad att den röda du är här-pluppen ej syntes.
Love you, Moshe.
En gång klubb alltid klubb
Jag bestämde mig för att spendera lunchen i den där matbutiken som en gång var en fantastisk nattklubb för HBTQ-människor och deras vänner (i vardagsmun kallad bögklubb).
Det var där jag i mars 1994 mötte min första kärlek. En knapp månad senare bodde jag i Stockholm och jobbade i den vidriga restaurangbranschen. Fina men hemska tider, med andra ord.
Jag tänker på denna tid ibland. Gud vad vilsen jag var. Tappade helt bort mig själv och försökte vara som alla andra ville ha mig. Fy helsike.
Men nog var det spännande också att för första gången på allvar känna kärlekens pirr och lycka och efterföljande oundvikliga katastrof.
Stockholm ligger grått och regnigt medan jag med tunga men hoppfulla steg vandrar från kontoret till matbutiken/nattklubben.
Här har de flesta av oss upplevt mycket kul. Köerna har ringlat långa. Färgglada fjollor, sensationslystna transor, lesbianer i korta aggressiva frisyrer och ett gäng gråa möss har skrålat och vrålat och köat i timmar för att få ta sig in på nuvarande Lidl.
Kanske var det exakt här han kröp upp bakom mig, lade armarna om mig och ömsesidig tonårskärlek* ögonaböj uppstod.
En av mina fantastiska tygpåsar är fylld av morötter och linser och lök och annat som ska användas till mitt livs första regelrätta linssoppa (mer om den i eftermiddag).
*Okej, jag var tonåring. Han var något äldre. 23 vill jag minnas.