Har ni tänkt på hur viktigt det är att man bär kläder man trivs i? När jag har på mig något jag inte känner mig ok i sjunker hela jag ihop med en stilla önskan om att bli osynlig.
Som idag. Kom hem efter jobbet och slängde av mig vinterjackan (som ju fick lov att åka fram igen häromdagen) och drog på mig en ca år 1996 köpt (då oerhört snygg, poppis och dyr) tunn jacka. Det borde jag inte ha gjort. Under hela min och Sebbes promenad ville jag kräkas av min egen fulhet. Fy säger jag. Fy!
Kategori: Stil och yta
Tras
Igår när jag satte mig i meditationsställning i soffan hörde jag det klassiska rrrritsch-ljudet vilket betydde att mina älskade bruna manchesterbyxor (75 kr på H&M:s rökskadadekläderrea för tre-fyra år sedan) sprack i grenen. Jag har tidigare lagat dem flera gånger men nu tror jag att jag måste begrava dem. Det gör ont i mitt hjärta. De var länge, länge mina favoritbyxor.
För övrigt har jag hål i alla mina byxor just nu. Inte ens jeans håller så där länge som de gjorde på 80-talet. Två månader och så flashar jag mig. På tunnelbanan måste jag sitta som drottning Silvia för att inte blir arresterad för förargelseväckande beteende.
Det är ju tragiskt. Var köper man byxor som håller?
Celine?
Min vän och kollega; modeslaven Gucci, ger H&M:s Madonnakollektion ynka två stjärnor av fem.
Hon: Jag är ledsen, men kollektionen kändes inte alls “Madonna”.
Jag: Kändes den mer “Celine Dion”?
Hon: (tystnad) Ja… Det gjorde den faktiskt.
Gucci vill tillägga: Materialen kändes billiga. Inte alls Madonnalyxiga. Väskorna var dock okej. Skorna kändes väldigt 1998. Jag är fasligt besviken.
I’m gonna dress you up in my love
Igår kommenterade 100% av mina kollegor min (faktiskt inte nya) vårjacka. Alla tyckte att den var jättesnygg och klassisk “men inte ett dugg Kimmig”. Jag gillar den inte. Kanske för att den inte är Kimmig. Den är liksom… beige.
Det är väldigt fult med sån där sicksackbena, väldigt 90-tal. Skärp dig du nyhetsuppläsare på SVT.
Äntligen vardag (för det är det väl!?). Jag är inget fan av röda dagar, de ger mig ångest. Tillbaka på jobbet efter en dags ledighet. Det var en dag då jag låg halvdöd i soffan nonstop och såg på nedladdade TV-serier. Jag har sett fyra säsonger av amerikanska Queer As Folk på två veckor och det kommer kännas tomt när det är slut. Jag kommer framförallt sakna Sharon Gless som Debbie (jag började så klart lipa när hennes karl friade till henne igår, bakisblödig som jag var).
I morse när Sebbe väckte mig (05:30) för att det gick någon i trappuppgången kände jag mig jättesmal och smidig. Jag nästan svävade ut på morgonpromenad. Mycket märklig känsla – men ljuv.
Jag har en lunchdate med Gucci. Som den modeslav hon är ska hon ge mig en ny vinterlook.