Jag okynnesåt en chokladbit på jobbet idag och omedelbart kände jag hur gubbfläsket tilltog; det dallrade och skakade om min kropp. När jag packade ihop mina prylar och gick passerade jag därför tunnelbanan och fortsatte pinna på. Jag gick och gick i rask takt. Jag gick mot rött. Jag väjde inte för alla miljarder barnvagnar (i bredd). Väj själva, fräste jag. Jag hade ju ångan uppe!
Hämtade Sebbe och vi gick vidare. Vi gick och vi gick medan löven virvlade under våra fötter och tassar och när vi kom hem stannade RunKeeper i iPhonen på 11 km. Chokladbiten är nu bränd och bearbetad. Borta!
Naturligtvis gråter hälen (kom ihåg den berömda hälsporren) men jag ber den att hålla käften. Jag har nämligen bokat en ny läkartid* och då ska både häl och knä undersökas. Det kommer sluta med operation – jag bara vet det – så häl och knä får lipa bäst de vill.
*Ja, läkaren ringde i morse och berättade att han inte hittat nåt i proverna från förra veckan (de gör ju aldrig det) men antibiotikan har hjälpt och jag är nästan återställd.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik
