Kategori: Privat

Mystery

Hemma igen efter en minst sagt händelserik dag. Skulle promenera till Globen och shoppa men åkte till Skärholmen istället. De har ju så mycket av allt där. Det första jag såg var Zanyar Adami, chefredaktören för Gringo, vilket var lite lustigt då jag precis hade tänkt på honom. Såg nämligen någon som var lik honom på tunnelbanan. Väldigt lustigt. Anyway. Efter shopping och lunch på Douglas Disco Casino (som naturligtvis inte hade något vegetariskt på menyn, men jag fick en wunderbar pasta i alla fall) satte sig Carlos Rojas bredvid mig på tunnelbanan. Han hade pipig röst.
Väl hemma slår det mig hur lite som krävs för att man ska känna sig betydelsefull. Lille Kissen blir överlycklig när jag fyller på hans halvfulla matskål och ger honom två kattkarameller. Han sitter nu och bitpussar mig i näsan och jamar med sitt allra mest enerverande jam. En klagosång. “Lämna mig inte ensam igen”. Han är himla fin.
Nu ska jag dricka en stark kopp kaffe och sedan ska jag avnjuta ett glas glögg.
Jag är verkligen thirty something.

Lip

Hade (så klart) en hemskt jobbig dröm (igen). Jag vet att det är tråkigt att höra om folks drömmar men jag skriver ju i självterapeutiskt syfte så, here go: Jag jobbade bakom kulisserna på Lilla Melodifestivalen, och gudarna vet att jag aldrig sett programmet, som Eurovisionfantast anser jag det vara en styggelse. Hursomhelst. En blond tjej som bodde på Ringvägen sjöng en låt med verser på grekiska och refrängen på engelska och det var så vackert, så vackert så jag bara grät och grät och grät och jag visste att hon hade en fet hit och ett skivkontrakt och en lysande karriär framför sig. Jag vet inte om hon vann, för i drömmen fick man veta det först en vecka efter tv-programmet. Jag kanske får del två i natt?! Jag lipade säkert på riktigt för jag känner mig sträv i ansiktet. Eller så är det katten som pussats.