Nu bloggar vi!

Hej.
Vissa av er kanske inte vet att innan jag blev karaokekung så var jag bloggkung. Jag kollade statistiken över alla mina gamla bloggar och insåg att jag haft över en miljon läsare, så jag bestämde mig för att ta upp bloggandet igen. Nu när jag åker in på ’dårhuset’ (behandlingshemmet – pga stress, press, panikångest och annat skräp) så kommer jag att blogga därifrån.

Mina tidigare bloggar har jag nu samlat på en och samma adress: http://kimmdacosta.com

De tidigare bloggarna var:

– Before – mina allra första inlägg hamnade här.
– Israelism – min pro-israeliska nyhetsblogg.
– Kimoffinland – om min flytt från Sverige till Finland.
– Kmdc – diverse privat, mest om när jag gifte mig och blev ’da Costa’.
– Letters From Israel – mitt projekt med brev från israeler. Ett projekt som jag är MYCKET stolt över. Kanske det bästa jag gjort.
– Shameless – kort och gott om en fjollas (då) vilda singelliv i Stockholm.

Dessa bloggar resulterade i följande böcker (och jag är mycket stolt över titlarna!):

– Ångest och eufori (2005)
– Shameless (2006)
– Tänk om detta är kvällen då något underbart händer (2007)
– Greatest Hits (2007)
– Igår blev en tonårstös kär i mig (2008)
– Han väntade vid Jerusalems portar (2009)
– Tänk att jag måste bli så hatad för att bli så älskad (2010)
– Alltid är det nåt – men just nu är det ingenting (2011)
– Och jag har fortfarande hår på huvudet (2012)
– Dags att blåsa i trumpeten (2013)

Men nu är det som sagt bara en blogg som gäller. Häng med mig på min sex veckor långa rehabilitering. Jag kommer att återuppstå – kimmigare än någonsin.

Jag har blivit ’god’

Jag har blivit en sån där ’god’ människa… På väg till en väninna med hundarna och skulle handla en grej. En ung kis satt utanför butiken. Han var kanske 25 och såg lite sliten ut.
”Ursäkta, min unge herre”, sa jag. ”Kommer du att sitta här i fem minuter?”
”Javisst.”
”Kan du hålla mina hundar medans jag går in och handlar?”
”Absolut.”

Jag gick. Vände om.

”Behöver du nåt?”
”Nej. Jag fick just en cigg av en bekant. Allt är OK.”

Jag handlade och kom ut och gav honom ett paket cigg.
”Men herregud, inte behövde du ge mig ett helt paket”, sa han.
”I det här skitsamhället måste vi hjälpa varandra när vi kan”, sa jag.

Han hade en tår i ögonvrån och önskade mig en god helg.
”Om jag kan hjälpa dig nån gång, så bara be mig.”

När man går igenom svårigheter så vet man att man måste – om man bara kan – hjälpa en medmänniska. Man blir ödmjuk.

MVH, Hemlös och arbetslös relativt ung man som – trots ’hårda’ politiska åsikter – bryr sig om sina medmänniskor.

Äntligen besked!

Jag firar att jag _äntligen_ fick veta att på måndag får jag till slut åka iväg till den där herrgården/behandlingshemmet för att få vård ang. panikångestattacker, återkommande depressioner och annat skräp. Och som nybliven hemlös är jag hemma hos en vän och tvättar och alla mina kläder är nedpackade så jag lånar det fräsigaste som finns i min väninnas klädkammare.

Utanför matbutiken stod ett gäng alkisar och en av dem kom emot mig med öppna armar och sa: ”Får jag krama dig? Vore jag lagd åt ’det’ hållet så skulle jag definitivt välja dig.”

Man måste ha lite humor (och bjuda på sig själv) för att orka med detta dåraktiga samhälle.

Jag köpte bindor pga mens

menscertifiering
Hittade ingen mer passande bild…

Dagens humoristiska inlägg (passande nu när ’menscertifiering’ är på tapeten i det skogstokiga Födelselandet).

Ska hälsa på en väninna.
Hon: ”Jag fick just mens. Kan du köpa med dig bindor?”
Jag: ”Alltså bindor. Inte tamponger?”
Hon: ”Nej. Bindor. Såna med vingar.”
Jag: ”Jag har av förklarliga skäl aldrig köpt bindor. Finns de i olika storlekar för olika storlekars fi**or, eller hur funkar det? Hur stor har du?”

Jag stannar här.
Ha en rolig dag. Trots all misär.

Hästkrafter?

biltankare
Jag tankar en bil för första – och hittills enda – gången.

Min kille är lite mycket sugen på att skaffa bil.
I morse visade han en massa bilar som var till salu på någon site.
”Mhmm… Jaja… Verkligen fin. Säkert jättebra”, mumlade jag.

När vi sedan var ute med hundarna så passerade vi en parkerad bil och pojkvännen blev eld och lågor. Han talade inte bara om bilens ”skönhet”, utan även om cylindrar (vad det nu är) och motorer och ”manuell och automatisk” och jadajada.

”Hörrö du”, sa jag. ”Jag vet inte vad du talar om. Jag vet absolut ingenting om bilar och jag är inte det minsta intresserad. Om du däremot skulle säga att ’det där var en fin färg på den där bilen’ så skulle jag kunna kommentera saken. Och jo, den här bilen är ju väldigt vackert röd.”

Alltid när någon bekant ska plocka upp mig med bil någonstans så säger han eller hon att ”jag kommer med den och den bilmodellen”.
”Snälla”, svarar jag alltid, ”tala klarspråk – vad är det för färg på bilen?”