Igår när jag och Sebbe var ute och strosade såg vi denna syn (TV-apparat dumpad i ett dike) och jag undrar nu;
a) är det en slump att dekalen (med texten ”I hope you die”) sitter där den sitter?
b) pågår det en kampanj? Är det någon som smyger runt och fäster klistermärken på i naturen så ondskefullt dumpat skräp och skrot?
Må i sådana fall din önskan bli verklighet. Död åt kräken.
Folk har fortfarande ingen respekt för naturen. Om de ändå kunde se den för vad den är; varje levande väsens vardagsrum.
Kategori: Samhälle
Någon fick inte fi*ta i helgen
Det är någon (sexlös bitter stackare) som roat sig med att hälla ut en burk målarfärg på gatan utanför kontoret.
Jag är rasande så klart.
Men nu packar jag ihop och går hem. Ska träffa Hundvakten och tillsammans med honom och Sebbe ta en bautapromenad genom stadsdelar jag nyligen upptäckt.
Men först dagens konversation med kollegan:
Hon: Vet du hur avundsjuk jag är över att du snart ska åka till London?
Jag: Men vad gnäller du för? Du kom ju just hem från bloody fucking New York!
Hon: Nyss? Det var ju i maj!
Jag: Ja men jag har inte varit i London sedan 2001!
Hon: Och jag har inte varit där sedan 2003 och det var den sämsta semesterveckan någonsin!
Jag: Varför då?
Hon: För att jag var där med mitt ex och han hade just slutat snusa.
Jag: Vilken tur att jag har det avklarat då.
Sluta skratta åt tygkassen min
Tanter fnyser. Gubbar glor. Tonåringar pekar och skrattar. “Öh! PRO nästa!”, skriker de.
Jag går dock stolt vidare med tygkassen i min hand.
Tygkassen jag fick av min tyske vän.
Den används flitigt. Jag bär min matlåda och min kalender i den då dataväskan är full av det den är till för.
När jag ska handla har jag tygkassen med mig i fickan.
Kassörskor fnittrar. Grannar ler.
Ingen tygkassens storhet ser.
Det fattas 5 cm
Visst är det lustigt hur folk fäster enormt stor vikt vid vissa detaljer då de är på jakt efter tillgängliga för ett förhållande. Jag tänker exempelvis på den där mannen som spanade in mig på det där communityt flera gånger. Först kollade han vad jag skrivit om mig själv, sedan mina foton och slutligen min faktaruta (som betalande medlem kan man alltså se exakt vilka delar av ens sida besökarna tagit del av – en mycket bra funktion då de som endast kollat bilder (och inte ens själva profilen) sållas bort direkt). Detta upprepade sig gång på gång och när jag besökte mannens sida förstod jag vad problemet var; jag var för kort. “DU MÅSTE VARA MINST 180 CM LÅNG” hade han skrivit på sidan sin. Jag såg framför mig hur han gång efter annan hamnade på min profil och hur han tänkte; “Hmm… här har jag varit förut.. vad var det nu för fel på grabben? Texten är bra… Bilderna… jo, han funkar…Faktarutan då? Stopp och belägg! Han är bara 175 cm lång! Ja just så var det ju. So long, shortie”.
Hur stor skillnad kan fem centimeter göra egentligen?
Jag vidgade själv mina vyer då jag för fyra år sedan bestämde mig för att ge en blåögd person en chans. I mitt fall är det verkligen opposites attract men en av de många bra sidorna med att befinna sig på ålderns höst är att man vet vad som faktiskt betyder något. Nej, den blåögde blev så klart inte mitt livs stora love story men väl en god vän.
Åh! Ni brunögda, mörkhåriga män mellan 30 och 40 och som är lite längre än undertecknad och inte alltför krävande – kom till mig.