Cyklade hemåt och såg ett klistermärke på en lyktstolpe: ”Queers Against Nazis”. Härregu vad folk är lata. Om de nu vill engagera sig och känna att de ”gör nåt” så kan de väl börja med att sluta slå in alla dessa öppna dörrar. Finns det en enda så kallad ”queer” som inte är ”against nazis”? ”Åh, jag sätter upp ett patetiskt klistermärke på en lyktstolpe och sedan ”gillar” jag nåt lika töntigt FB-upprop, så kan jag sova gott sen.”
Varför inte engagera sig i någonting som verkligen är ett hot mot oss så kallade ”queers”? Nä just det, om man talar om en viss mördarideologi som breder ut sig i ett rasande tempo, och som hotar oss alla, så tappar man popularitetspoäng och det vore ju trist. Bättre då att jollra om en handfull nynazister som lurar i nån buske, och klistra upp märken, istället för att göra nåt av vikt. Huvudsaken är att man känner sig GOD.
Måste ta upp detta ämne igen, ty i gruppterapin har jag lärt mig att jag måste VENTILERA med jämna mellanrum för att inte EXPLODERA.
Det är tragiskt att det numera tar mig emot att lyssna på vissa fantastiska musikanter. Låt oss ta Eva Dahlgren som exempel; hon har gjort så mycket ljuv musik som har hjälpt mig när jag har haft det tungt. (När jag låg två dygn på psyket i lumpen pga nervöst sammanbrott vid ankomst till en miljö där jag ej hörde hemma så lyssnade jag nonstop på Eva.)
Men när jag nu lyssnar på henne så tänker jag mest på hennes vänsterextrema världsbild. Hur hon titt som tätt dyker upp i nån bäng debattartikel. Ja, hon sitter där i sitt trygga torn vid Slussen och ser ut över Verklighetens Folk och har åsikter om dess åsikter. Ett folk som hon för många decennier sedan tappade kontakten med.
Som då när Slussens ombyggnad eller icke ombyggnad var på tapeten, som ett konkret exempel, och vi undersåtar som cyklade förbi varje dag gav tummen upp medan drottningen i sitt torn (som dessutom mestadels bodde i New York) tyckte att det var förfärligt att Slussens ”klassiska skönhet” skulle gå förlorad. Inte brydde hon sig mycket om slavarnas dagliga kamp att ta sig till gruvan för att tjäna pengar som delvis betalade drottningens lön.
Tänk om dessa musikanter kunde förstå att de är satta på denna jord för att UNDERHÅLLA oss. Inte för att predika. Och tänk, bara tänk, om folk kunde sluta lyssna på dem. Det är det mest tragiska; att folk tar dessa ”kändisars” åsikter på allvar.
Och dessa ”kändisar” har ju INGENTING att vinna på att fläka ut sina politiska åsikter. Antingen så predikar de för de som redan anslutit sig till sekten, eller så pissar de bara off oss andra.
Oh, så trötter jag är på att så kallade ”kändisar” ska vara med i alla slags program för att tala om sig själva. Som om de per automatik är så himla intressanta. Nu kanske jag kommer att låta PK men jag blir inte ofta beskylld för PK:ande så jag bjuder på det. Jag tycker nog att det vore intressantare att höra vad Riitta som drev ”Riittas kiosk” på Sockenbackavägen i Helsingfors, tills Riitta gick i pension och kioskbyggnaden revs, har att säga om livet. Jag är säker på att Riitta har en hel del visdomsord och även roligheter att dela med sig av.
Istället sitter nån mätt pretentiös skåådespeelare i nån tv-soffa och analyserar inte bara sig själv, utan sin senaste rollfigur. (En påhittad karaktär alltså. Gäsp.)
När dokusåporna kom en gång i tiden så tyckte jag om dem eftersom ”vanliga” (intressanta!) människor hamnade i fokus. Sedan spårade ju den gengren ur och blev sup- och knull-tv med trasiga människor som inte fick tillräckligt mycket uppmärksamhet i barndomen, och som snart kommer att synas i den växande kön till psyket.
Detta kanske är en bidragande orsak till varför jag trivs på sociala medier. ”Vanligt” folk och fä får komma till tals. De flesta lite psykiskt störda och härliga, men för att inte bli lite kocko i denna skogstokiga värld så måste man vara korkad. Och korkade är vi ju icke.
Det var bara det. Ha en bra söndag. I morgon är det äntligen vardag igen och gruppterapi efter fyra dagars ledighet. JAG HAR SÅ MÅNGA SAKER SOM JAG VILL TA UPP! Måste skriva en kom ihåg-lista.
Någon postade något på Facebook, som fick mig att minnas Fluortanten. Jag gillade henne. Hon kom med sin bricka fylld med vita plastmuggar och hon gled – liksom svepte likt ett väsen – genom klassrummet. Jag minns också att hon kom efter lunch och alltid när jag spottat ut satsen (men sluta!) så fanns det en massa knäckebrödssmulor i muggen. Det tyckte jag att var pinigt.
Ni ungdomar vet väl inte vad jag pratar om. Fluortanten kan liknas vid ett välgörande heligt väsen. Om hon fanns idag så skulle hon dock förmodligen kallas ”Fluorpersonen”. Inte lika charmigt.
Av besparingsskäl upphörde den obligatoriska fluorsköljningen på 90-talet. Det var ju dumt gjort. Blev ju bara dyrare i längden med alla trasiga tänder. Men att tänka långsiktigt har ju aldrig varit de folkvaldas starka sida. Så vänligen byt ut dem.
En 23-årig bekant berättade att han jobbar på ett ställe där det finns en jobbig kvinna som hela tiden kommer med inviter. Det är verbala inviter och nyp och hela baletten. När nu denna 35-åriga fyrabarnsmorsa meddelade sina kollegor att hon ska sluta jobba där så sa hon till 23-åringen: ”Nu kan vi inleda en härlig knullrelation. Mmm.”
23-åringen såg uppriktigt lättad ut när han berättade om kåtkärringens sorti: ”Nu kanske jag äntligen får vara i fred.”
För 20 år sedan var jag ihop med en man vars chef (känd i media som ”Sveriges rikaste kvinna”) betedde sig som kåtkärringen här ovan.
Och vi läser hela tiden om dessa ”goda” frustrerade kvinnor som ligger med flyktingpojkar i beroendeställning.
Kvinnor kan. Kvinnor är lika vidriga som män. Det är bara det att vi har blivit itutade att kvinnor är väna offer och män onda förövare. Men orkar vi öppna ögonen så ser vi snabbt att alla är lika äckliga. Har människan makt och känner sig lite brunstig så kommer det inre svinet fram. Oavsett kön.
