Nu när förändringarnas vindar blåser så har jag just slutat röka. För en dryg timme sedan. Hurra, liksom!
Jag är inte rökare egentligen. Jag kan verkligen inte identifiera mig som en sådan. Snusare däremot. Ja, jag är väl snarare en snusare. Nu har jag ju dock flyttat till Finland och här kan man inte glida in i en kiosk och köpa sig en dosa. Däremot går det bra att exempelvis via grupper på Facebook beställa snus och få det hemlevererat på bara några minuter.
Det är absurt. Snus borde vara tillåtet att sälja i hela EU och jag förstår inte varför de mjäkiga, värdelösa svenska politikerna inte hade detta som krav vid EU-inträdet en gång i tiden. Så ryggradslöst och korkat! I dagligvarubutiken kan man också köpa någonting som används som snus, alltså under läppen. Man får dock ingen ”kick” av det och det smakar väldigt sött och sliskigt, men man får i sig nikotin och det är ju huvudsaken. Även detta är ett sådant otroligt hyckleri! Detta får man sälja, då det säljs som nåt slags medicinskt preparat (eller nåt), men vanligt redigt snus är ajabaja. Löjligt. Skrattretande.
Nåväl. Jag återkommer i ämnet. Som vanligt: om jag skriver om det så måste jag ju lyckas!
Jobbiga människor finns överallt, och de kommer alltid att finnas. Det går inte att helt slippa dem. Men måste du ha dem så tätt inpå? Nej!
Har du också tänkt på det här med att du har kontakter på sociala medier, som du nästan aldrig ser ett livstecken från? Den enda gång de poppar upp är när de har något negativt (eller till och med spydigt) att säga. Det kanske händer en gång per år och du hinner glömma bort deras hela existens, men så huxflux dyker de upp och irriterar dig.
Bort med dem bara!
Jag har börjat plocka väck folk med rejäla spadtag på sistone. Exempelvis på Facebook. Bara för att vi var kollegor för över tio år sedan så betyder ju inte det att vi har något utbyte av varandra, så varför ska jag dela med mig av mitt liv till dig? Eller läsa om din bebislycka?
Bara bort!
För några månader sedan var det just en sån där dysterkvist som irriterade mig. Det hade hänt ett antal gånger tidigare. Något måste ha hänt med denna tidigare så rappa och smarta person. Nu hade hon förvandlats till ”Negativa Nina” och hon ”hängde löst” ett tag. Så kom det en dag då jag postade någonting humoristiskt och jag avslutade hela inlägget med att poängtera att det hela var skrivet med en fet och fuktig glimt i ögat, och att jag uttryckligen inte ville att någon lättkränkt skulle ta åt sig och brusa upp. ”Negativa Nina” brusade så klart upp och jag blev så trötter.
Bara bort med henne!
I mitt numera nyktra liv så har jag föga förvånande ”gjort slut” med sådana vänner och bekanta som konstant delar med sig av sina alkoholindränkta äventyr – inte på grund av min plötsligt skyhöga moral och mitt puritanska leverne, utan helt enkelt för att det inte gör mig glad att iaktta en annan människa bete sig så som jag själv har betett mig (vilket ju inte ledde till någonting bra).
Tack och hej till dig!
Numera har jag mest nyktra människor omkring mig och det är skönt att det konstanta drickandet, som har blivit så vansinnigt normaliserat i vår annars så härliga kultur, inte hela tiden dyker upp. Istället för ”vill du ses och ta en öl?” så heter det ”vill du ta en runda med hundarna?” Jo, det låter säkert trist och torrt, men det är det verkligen inte.
När jag flyttade från Sverige så upptäckte jag ganska snabbt hur människor (tidigare riktigt nära vänner) så att säga rensade ut sig själva. Högst naturligt. Vi kunde ju inte ses flera gånger i veckan längre och vi hade väl helt enkelt en sådan vänskap som grundade sig på just sådana göromål. Så det ligger ingen bitterhet i att konstatera att många vänner försvann. Vad som är lite intressant däremot, är att sådana som inte stod mig särskilt nära då (vi kanske bara hade kontakt via nätet) stannade kvar och tog snart upp en större plats än tidigare. Kanske hade vi – trots allt – en ”djupare” vänskapsrelation.
Ibland är man också ”färdig” med folk och det är inget konstigt med det. Människor kommer och går och det är naturligt och normalt. Bara för att vi åkte pulka på jullovet för 38 år sedan så betyder det inte att vi måste låtsas vara polare idag. Lite så tänker jag.
Det är helgdag idag och jag ogillar helgdagar. Starkt. Jag blir oerhört rastlös av att det är så tyst och lugnt överallt. Ironiskt nog är detta inte alls bra för själen min. Jag bor längs en ganska hårt trafikerad gata i centrala Helsingfors och under dessa ”röda dagar” är gatan nästan helt tom på bilar. Även detta skulle man ju kunna tro att är någonting positivt – men nej! Jag blir bara rastlös. Jag vill ha sus och dus omkring mig. Det gör mig på något märkligt vis lugn inombords.
Tur ändå att inse att på eftermiddagen när jag och Blake var ute och småmotionerade, så hade Helsingforsborna gett sig ut på gator och torg. Det var en massa folk på väg mot Fölisön. Ivrigt lapade de i sig solens sensuella strålar. Ett och annat glåmigt vintertryne fick sig nog en lätt bränna.
Vilken tur att vi bor i en vacker stad och dessutom i en väldigt vacker stadsdel. Tack för det!
Väl hemma igen tog jag på mig hörlurarna och spelade Marta Sánchez, och medan hon med sin förvånansvärt mäktiga pipa sjöng spanska poplåtar så försökte jag få någonting gjort. Alltså tömde jag alla mina garderober och gick igenom mina förvånansvärt många klädesplagg. Vinterkläderna sorterades ur och vissa kläder som jag fann otjänliga hamnade helt enkelt i soporna.
Ja, på detta vis fördrev jag denna tradiga helgdag. Snart är det vardag igen!
Min nya livsfilosofi är att göra så mycket jag kan på ett annat sätt. Att rulla runt i samma hjulspår utan att komma någonstans – eller åtminstone utan att komma dit man skulle vilja komma – är ju inte särskilt konstruktivt.
Under det senaste året har jag lärt känna en massa nya människor, och med nya människor kommer nya upplevelser. Jag tackar oftast ja till förfrågningar. Så där på studs. Istället för det välkända ”vi får se”.
I höstas till exempel så var jag ju huxflux på mitt livs första hockeymatch. Nu kommer jag ju verkligen inte att börja springa på hockeymatcher eftersom jag inte är någon sportig typ, men det var en upplevelse att se de testosteronstinna spelarna på isen och inte minst: att få uppleva den upphetsade känslan i publiken. Ja, det var en ny upplevelse. I gott sällskap dessutom.
Jag har också börjat jogga. Att jag på min första joggingrunda på ett decennium lyckades springa åtta kilometer för att sedan promenera i rask takt de resterande fyra var en positiv överraskning. Nej, jag är inte nöjd med min kropp just nu. Känner mig inte särskilt du med den. För mycket mage och för mycket röv, helt enkelt. Istället för att bara sitta och gnälla så försöker jag göra någonting åt den nuvarande ”fysiska situationen”.
Det blir nog en del motionsrelaterade inlägg här i framtiden, eftersom det sporrar mig att ge mig ut om jag ”måste” rapportera. Det sätter lite press på psyket och fart på fläsket. Bokstavlig talat.
Ett annat – mycket konkret – exempel på det här med att jag försöker göra saker annorlunda är det här med krogbesök. Jag har verkligen ingen som helst lust att gå ut på lokal (förutom karaokebarsbesök en gång i månaden). Jag har gjort det till leda och jag var en riktig club kid fram till att jag fyllde 30 ungefär. Då var det viktigaste i livet att få vippa in på de coolaste klubbarna. Jistanes. Känns som flera livstider sedan. Men. Så är det ju det här med att jag gärna skulle vilja ha en partner i mitt vardagsliv. En så kallad livspartner. Var träffar man en sådan? På alla appar av idag verkar de flesta vara antingen psykopater eller endast ute efter lite rajtantajtan. Eller så är de gifta lite grann så där i smyg. Så krogen är ju då ett alternativ. Men om man har sprungit på krogen i 20 år och fortfarande inte hittat rätt så är det kanske på sin plats att söka någon annanstans? Bara en blygsam tanke.
Nåväl. Idag är det söndag och jag och min hund ska ge oss ut på en redig runda längs gatorna här i krokarna där vi bor.
Jag saknar att kunna dricka alkohol. Efter (väldigt) många om och men har jag insett – och nästan accepterat – att jag är allergisk mot alkohol. Problemet är att jag inte kan sluta dricka när jag väl har börjat; jag dricker tills det inte finns någonting mer att dricka, eller tills jag slocknar.
Det var länge sedan nu som jag kunde dricka så där sofistikerat och ”normalt”. Med handen på hjärtat så kommer jag knappt ihåg en sådan tidsperiod då jag kände mig nöjd efter ett par glas. Jag har nog alltid velat ha mer. Och mer. Vissa kan ”lära sig” att dricka med måtta. Skulle jag kunna göra det? Jag vet inte. Men jag tror nog att svaret är nej.
När jag, strax före att covid-19 bröt ut, återvände till arbetslivet så kände jag för första gången på länge den där längtan efter ”ett par glas vin efter en tung och lång arbetsvecka”. Den här gången fick jag dock försöka klara mig utan den ”ventilen”. Det var inte helt lätt att hitta ett substitut. Jag lyckades faktiskt inte med det.
Det är en sorg att inte ha just den ventilen – att inte kunna njuta av alkohol som ”normala människor”.
Om bland annat detta kommer jag att skriva mer om i kommande inlägg.
Tack förresten för all positiv respons gällande min nystart av bloggen.
