Jag saknar att kunna dricka alkohol. Efter (väldigt) många om och men har jag insett – och nästan accepterat – att jag är allergisk mot alkohol. Problemet är att jag inte kan sluta dricka när jag väl har börjat; jag dricker tills det inte finns någonting mer att dricka, eller tills jag slocknar.
Det var länge sedan nu som jag kunde dricka så där sofistikerat och ”normalt”. Med handen på hjärtat så kommer jag knappt ihåg en sådan tidsperiod då jag kände mig nöjd efter ett par glas. Jag har nog alltid velat ha mer. Och mer. Vissa kan ”lära sig” att dricka med måtta. Skulle jag kunna göra det? Jag vet inte. Men jag tror nog att svaret är nej.
När jag, strax före att covid-19 bröt ut, återvände till arbetslivet så kände jag för första gången på länge den där längtan efter ”ett par glas vin efter en tung och lång arbetsvecka”. Den här gången fick jag dock försöka klara mig utan den ”ventilen”. Det var inte helt lätt att hitta ett substitut. Jag lyckades faktiskt inte med det.
Det är en sorg att inte ha just den ventilen – att inte kunna njuta av alkohol som ”normala människor”.
Om bland annat detta kommer jag att skriva mer om i kommande inlägg.
Tack förresten för all positiv respons gällande min nystart av bloggen.
Egentligen startade denna process i mitt huvud redan vid tolvslaget (ganska exakt faktiskt) på nyårsafton 2019-2020. Det var min födelsedag och jag stod ensam på balkongen och jag hade så fruktansvärt tråkigt och jag var så vansinnigt less på allting.
En tanke for genom mitt huvud: antingen så struntar jag i allting eller så ger jag livet en sista chans. En chans då jag gör allting annorlunda. Jag bestämde mig för det sistnämnda och jag bestämde mig för att ge det ett år.
Sedan kom jobbet emellan och allting lunkade på som vanligt, men sedan kom covid-19. Arbetsplatsen stängde och jag satte mig i karantän och här har jag varit i… ja, vad blir det? En och en halv månad? Jag har tillbringat nästan all min tid ensam i hemmet (dock med min hund, så klart!) och jag har tänkt och känt och tittar inåt. Det har varit frustrerande och tidvis plågsamt att rannsaka mig själv så intensivt.
Vi spolar fram till idag då jag stod i hissen och kände mig så oerhört missnöjd med så mycket. Ja, med det mesta faktiskt. Ska det vara så här? Är detta rimligt?
Jag kom fram till att alltsammans är helt orimligt! Och vad som viktigare var, var att jag kom fram till att jag är den ende som kan förändra situationen. Det är bara jag som kan ge mitt liv lite innehåll. Missförstå mig inte – mitt liv har varit fullt av innehåll på många olika plan, men jag måste försöka finna kärnan.
Det handlar väl om en medelålderskris, antar jag.
Det har hänt så mycket i mitt liv under de senaste åren och eftersom jag är en skrivande person så bestämde jag mig för att skriva om det. Om det jobbiga. Om hur det känns att förlora allt. Om alkoholmissbruk. Om svår ångest och återkommande depressioner. Om behandlingshem. Om gruppterapi på heltid.
Allt detta skämmiga ska jag skriva om och jag är äntligen redo för det eftersom jag till sist har förstått att dessa skämmiga saker inte är det minsta skämmiga.
Efter femton års bloggande bestämde jag mig idag för att radera allt. Jag börjar om. Den här gången är flärden borta. Likaså politiken. Och popmusiken. Nu ska jag gå lite djupare; rota runt lite där det gör som mest ont.
Under femton år hinner det hända väldigt mycket och när jag då och då snubblar över något som jag skrivit för väldigt länge sedan, så rodnar jag.
Så, nu börjar jag om. Och du är välkommen att följa mina tankar och förehavanden, samt tillbakablickar från de värsta åren i mitt liv.
Vi tar det från början.
Uppdatering: Vissa inlägg återpublicerade jag. De var viktiga.
Ensam i sängen. D (min pojkvän) valde att stanna hemma i kväll. Rätt skönt med lite ensamhet men nu saknar jag honom. Är så rädd för att bli sviken/sårad. Hur ska jag komma över det?
Kom på en eventuell anledning till att jag är väldigt tyst på allmänna platser. Som barn skämdes jag över att komma från en icke svensktalande familj och därmed var jag alltid tystlåten. Har säkert med saken att göra. Ibland känns det verkligen som att små ljus går upp för mig.
Jag måste ta tag i mitt skrivande. Jag måste stärka mitt självförtroende. Jag måste balansera mitt och D:s förhållande mera. Han måste bli mer på, jag mindre.
SMS:ade med (mitt ex) R idag. Han är i Hjo. Han har ringt mycket den senaste tiden (utan att ha något på hjärtat). Undrar hur han mår. Vad han vill. Om han undrar något.
Vissa sidor hos D har börjat irritera mig. Han kan vara ganska arrogant och få mig att känna mig dum. Då blir jag ju ännu mer osäker och verkar ännu mer bortkommen och dum. Känner igen den där känslan från mitt allra första förhållande med Eduardo. Hoppas den försvinner.
