”No, onko sinulla se vihreä puku päällä?” (Nå, har du på dig den gröna kostymen?) Så brukade min pappa alltid fråga när vi talades vid inför Eurovision Song Contest. Som väldigt ung tonåring tog jag nämligen på mig denna kostym varje gång det var dags för Eurovisionsschlagerfestivalen (som den så festligt kallades då). Denna grön/svart-rutiga åttiotalskostym som var så ful att den blev snygg. Och den kändes lite glansig och tung på ett så lyxigt vis. Axelvaddarna gav mig de axlar som jag än idag väntar på att ska växa ut. Flugan som pricken över i:et.
Du ska veta, käre far där i din himmel, att i kväll tar jag mentalt på mig kostymen, som vanligt. Årets stora högtid är nämligen kommen.
Min älskling Kylie Minogue blev igår historisk då hennes senaste album DISCO dansade in på brittiska albumlistans första plats. Kylie är den första damen i mänsklighetens arma historia att toppa nämnda lista under fem decennier på raken. Inte illa pinkat av en ofta uträknad ”one hit wonder” från Stock Aitken Waterman-fabriken.
Minogues femtonde studioalbum släpptes för en vecka sedan och eftersom detta var en Stor händelse för mig så ville jag lyssna in mig riktigt ordentligt innan jag yttrade mig. Men nu är det dags – nu ska jag berätta för eder alla vad jag tycker om låtarna på DISCO.
Jag får lite ont i ögonen av det skarpa ljusskenet. Skojar inte. Jag har känsliga ögon. Detta är inte mitt favoritomslag bland Kylies alster.
Magic 4/5 Albumets andra singel inleder DISCO och trots att jag inte var helt såld på Magic när den kom så har den vuxit hos mig. Hemligheten är att lyssna i hörlurar. Hög volym. Och så gungar man med. Då svänger det som tusan, på ett skönt och småsensuellt vis.
Miss a Thing 5/5 Denna discodänga har den där sentimentala, lågmälda känslan som jag (på grund av mina väldigt finländska gener) verkligen älskar. En positiv och kärlekskrank låt i moll. Ungefär så. På DISCO har Kylie skrivit låtar tillsammans med ett par finländska förmågor: Teemu Brunila och Nico ”Stadi” Hartikainen. Bland annat på denna dänga och nästa:
Real Groove 5/5 Alltså, detta är ju 2020-disco. Så jäkla svängigt och bra. Lite sentimental känsla här också.
Monday Blues 3/5 Det pågår nåt slags brasilianskt party i bakgrunden och det går jag inte riktigt igång på. Monday Blues belönas ändå med en trea eftersom det inte går att inte ryckas med.
Supernova 4/5 Ja, detta är också 2020-disco. Den sentimentala känslan är borta. Rivigt och upplyftande. Nästan en full femma. Den kanske kommer med tiden.
Say Something 4/5 Första singeln som kom i juli, vilket känns som en evighet sedan. Jag gillar verkligen Say Something men jag erkänner att jag inte tok-gick-igång på den när den släpptes. Den är liksom skön och inte in-your-face.
Last Chance 3/5 Många jämför denna med Abbas Voulez-Vous men när jag hörde Last Chance första gången tänkte jag bara på Bee Gees. Bra upptempolåt men den sticker inte ut och jag glömmer lätt bort den. Därför ”bara” en trea.
I Love It 5/5 (Promo-) Singel nummer tre. Släpptes veckan innan albumet och jag blev så lycklig när jag satt hemma i soffan efter en tung arbetsdag och tog på mig lurarna. Tårögd till och med. Så jäkla bra. Så jäkla mycket pop. Så Kylie. Detta ÄR Kylie.
Where Does the DJ Go? 5/5 Ja, tänk. DJ:n gör folk lyckliga hela kvällen och natten och därefter traskar DJ:n ensam hemåt längs folktomma gator. Vart tar DJ:n vägen? Vem gör DJ:n lycklig när solen går upp? Så jäkla bra. Upptempo.
Dance Floor Darling 5/5 MIN FETA FAVORIT. Så otroligt svängig. Älskar allt med Dance Floor Darling. Skön text. Skönt gung. Skön produktion. JAG MÅR BRA NÄR JAG LYSSNAR PÅ DENNA DÄNGA.
Unstoppable 2/5 Och raskt vidare till albumets tråkigaste låt. Unstoppable är ryckig på nåt vis. Melodin håller inte. Så är det bara. Hade funkat som b-sida. Påminner om Give It To Me från albumet Fever (2001). Samma ryckighet.
Celebrate You 5/5 Sista låten (på standardversionen) låter lite som en jullåt. Jag undrade länge vem den där Mary är, som Kylie sjunger om/till. Till slut hittade jag detta citat på nätet: For those wondering who Mary is, Kylie talks about it: ”I’ve never written a song in the third person before. The character of Mary was born out of mumble-singing melodies. Mary is anyone and everyone who needs reassurance that we are enough and we’re loved. The last part of the album has a pretty high BPM, so ‘Celebrate You’ is the wind-down. It’s last orders at the pub—all of the family’s there, and Auntie Mary’s had a few too many. I’ve introduced you to this stellar landscape, we’ve gone to supernova, but we’ve come back down to Earth. This is about heart and connection.” Detta fick låten att gå från en fyra till en femma. Celebrate You kommer att vara en evig gay- och fanfavorit.
BETYG: KYLIE MINOGUE – DISCO: 4,16
Men. Det måste inte ta slut här. Naturligtvis finns en så kallad deluxe-utgåva och den innehåller fyra bonusspår. Jag brukar gilla bonuslåtar (men jag hatar dem på ett album – men hör dem gärna som b-sidor) men denna gång förstår jag varför de ej fick vara med på Det Riktiga Albumet.
Deluxe:
Till You Love Somebody 3/5 Halvsvängigt och ganska trevligt. Men väldigt ”bland”, som man säger på engelska.
Fine Wine 4/5 Jag tar delvis tillbaka vad jag skrev ovan. Fine Wine hade eventuellt platsat på albumet. Upptempo och glatt med ”beep-beep” och allt som hör hemma på ett discoalbum.
Hey Lonely 3/5 En typisk b-sida. Bra. Men en b-sida.
Spotlight 3/5 Men nu är vi ändå inne på sista låten och det låter som ett fint slut. Passar som deluxe-avslutning på nåt vis. Även Spotlight är svängig och bra – men en b-sida. Nästan lite Janet Jackson-vibbar vid nåt tillfälle. Oj. Inser det alldeles nu, helt plötsligt, medan jag sitter här och knapprar på tangenterna.
Blake och jag kollar på Infinite Disco-konserten, lördagen den sjunde november tvåtusentjugo.
Kvällen efter albumsläppet ”var” jag på mitt livs första streamade konsert. (Åh, dessa covid-tider alltså..)
Kylie bjöd oss nämligen på Infinite Disco-konsert (eller bjöd och bjöd – vi fick betala men det var det värt en lördagskväll under brinnande pandemi) och hon gjorde det med den äran. Så jäkla bra. Det var bara Kylie, en massa dansare, då och då en gospelkör och – inte minst – en enorm ljusshow. Alltså det var så snyggt. En lasershow, skulle man kunna säga. Det finns några få klipp på youtube men jag ser fram emot att denna streamade konsert eventuellt någon gång släpps på dvd.
Sammanfattningsvis: Kylies pågående DISCO-era är en bra era!
Idag släppte Sporty Spice sitt åttonde (!) studioalbum. Jag har varit ett stort fan ända sedan Spice Girls och jag har med stort intresse följt Melanie C:s karriär genom åren. Första soloalbumet kom för hela 21 år sedan. Vem hade kunnat tro att en kryddflicka skulle bli så långvarig?
På detta självbetitlade alster bjuds vi på mer danspop än tidigare. Nog har Melanie alltid hoppat mellan musikstilarna men så här dansant har hon inte varit tidigare; inte rakt igenom ett helt album så som här.
Fem låtar hann släppas innan själva albumet äntligen gjordes tillgängligt. Jag vet inte om man kan kalla dem regelrätta singlar – musikbranchen har förändrats så mycket de senaste tio eller så åren. Jag vet knappt varken ut eller in längre. Låtar bara släpps, eller ”droppas” som ungdomarna väl säger. Men nu är hur som helst hela skivan här (säger man förresten ”skiva” fortfarande?) och nedan kan du ta del av mina väldigt viktiga tankar om låtarna.
Snyggt omslag för en gångs skull.
Who I Am 4/5 Detta var första smakprovet som släpptes redan i mars. Vokalisten har i intervjuer berättat att hon desperat sökte sitt rätta jag (och fann det genom att blicka tillbaka) och det är väl just detta som denna låt handlar om. Bra inledning som fungerar som en fräsig introduktion till detta album. Snygg video också.
Blame It on Me 4/5 Andra ”singeln” kom i slutet av maj och denna dansanta dänga är ju störtskön. Jag måste dock inflika att jag starkt ogillar den mossiga videon.
Good Enough 5/5 Oj, här kommer en riktig pärla. Basgången i bakgrunden. Den smygande sången. Melankolin. Styrkan. Heja! Väldigt 90-tal och alldeles underbart!
Escape 3/5 Tempot skruvas ner och det blir lite R&B:igt och småsmörigt. Ingen favorit.
Overload 5/5 Fem dagar innan skivsläppet fick vi denna femte låt som försmak och jag gick igång på ”Overload” redan vid första lyssningen. Väldigt svängigt och det är lätt att nynna med. Lite reggaekänsla.
Fearless 5/5 Här har vi fjärde ”singeln” som på vissa sätt påminner om superhitten ”Never Be The Same Again” från debutalbumet ”Northern Star”. Då med Lisa Left Eye Lopes. Denna gång samarbetar Melanie med en för mig okänd tös vid namn Nadia Rose. Det tog mig ganska många lyssningar innan jag föll pladask för denna ”grooviga”, sköna låt. Oemotståndligt gung och schvung.
Here I Am 5/5 Detta är en härlig så kallad ”self-empowering” låt med feta gospelkörer. Rapp takt och fin melodi. Mycket rar text. Denna kommer jag att lyssna på när jag känner mig en smula låg. Toppenbra!
Nowhere to Run 3/5 Denna ballad känns en smula anonym men jag ger den en trea. Tror att låten kommer att komma till sin rätt när jag spelar den medan jag läser igenom texten. En bit för en ensam höstkväll, helt enkelt.
In and Out of Love 5/5 Tredje singeln/videon från albumet var denna pärla som jag genast förälskade mig i. Simpel och rak pop med härliga små detaljer i produktionen.
End of Everything 5/5 Skivan avslutas med en lugn och lite lätt introvert ballad. Melanies röst kommer till sin rätt. Låter som en filmlåt. Bra avrundning!
Det finns en så kallad ”fysisk” deluxe-utgåva av albumet (detta moderna språkbruk, alltså!), som innehåller tre bonusspår (Self Love, Into You samt Touch Me) och tre remixar men dem har jag ännu inte hört. Jag avskyr så kallade bonusspår och ännu mer hatar jag (rent ut sagt) remixar i slutet av album. Ett album ska vara ett hederligt gammalt gott album med 10-12 låtar och inget annat trams. Ogillar även starkt album med runt 17 spår*. Vidrigt! Därför tackar jag Melanie C för att detta fina självbetitlade album innehåller endast tio låtar. Bonusspåren kommer jag att ladda ner när jag är sugen på någonting nytt.
*Ja, jag talar om dig, Madonna, och ditt kaotiska album Rebel Heart (där titelspåret inte ens finns med på den så kallade ”standardutgåvan”).
I min PSB-serie har vi nu kommit fram till albumet Super från 2016. Nu har jag recenserat duons samtliga fullängdare. Det tog ett tag, men nu är det gjort och du hittar inläggen här.
Jag var relativt nyinflyttad till Finland när denna dansanta sak släpptes och jag minns att jag inte riktigt var sugen på ny PSB-musik, så jag lyssnade lite motvilligt och ”för att vara snäll”.
Jag är inte jätteförtjust i albumet Super. Lite för mycket klubbmusik för min ”medelåldriga” smak.
Happiness 3/5 En något ovanlig öppningslåt. Happiness är klubbig och till stora delar byggd på de instrumentala delarna.
The Pop Kids 4/5 Albumets första singel. Nostalgiskt och bra. Väldigt PSB.
Twenty-something 5/5 Andra singeln är ännu bättre. Älskar den blippbloppiga ljudmattan och jag uppskattar takten som nästan är lite marschaktig. Nostalgiskt som sig bör.
Groovy 4/5 Tillbaka till dansgolvet. Man märker att albumet är producerat av Stuart Price. Bra gung men jag saknar det sentimentala.
The Dictator Decides 3/5 En lite mer introvert och anonym låt. Texten känns större än melodin.
Pazzo! 3/5 Dansgolvet igen. Nästan helt instrumental låt som förvisso svänger, men som inte säger mig så mycket.
Inner Sanctum 3/5 Albumets tredje singel. Även denna nästan helt instrumental. Det finns en vacker, melankolisk melodi här som desperat försöker få blomma ut.
Undertow 4/5 Så ja! Nu är vil tillbaka. Femte och sista singeln. Upptempo, fin melodi. Lätt att sjunga med. Hookigt och bra.
Sad Robot World 2/5 Hade helt glömt bort denna ballad! Lite fin men faktiskt lätt att glömma. B-sidematerial.
Say It to Me 3/5 Detta var fjärde singeln. Får inget riktigt grepp om denna. Verserna lovar någonting som refrängen sedan inte levererar.
Burn 4/5 Dansgolvsdunkadunka om att ”burn this disco down”. Lättare att ta till sig än albumets övriga danslåtar.
Into Thin Air 3/5 En helt okej låt och ett bra stängningsspår för detta album. Inget att skriva hem om, men helt okej.
I min PSB-serie har vi nu kommit fram till albumet Electric från 2013. Här har den levande legenden Stuart Price producerat och det hörs. Som albumtiteln skvallrar om så bjuds vi på ett klubbigt och… elektriskt sound.
Axis 3/5 Albumet inleds med en nästan helt instrumental redig dansdänga. Ett lite modigt val. Skön låt om man är på det festligare humöret. Jag gillar låten när jag hör den, men det är inte så att jag aktivt sätter på den.
Bolshy 5/5 Dansdunket fortsätter. Nu med en massa ryska inslag. Gillar mycket! Klistrig refräng.
Love is a Bourgeois Construct 5/5 Albumets bästa låt nu, med en väldigt Pet Shop Boysig låttitel och text. Melodin är magiskt bra och låten andas Very i allmänhet och Go West i synnerhet.
Fluorescent 4/5 Något mörkare, dovare känsla. Lite mystisk låt och ett så kallat albumspår; dock ej att förväxla med utfyllnad. Bra!
Inside a Dream 3/5 Något lugnare tempo, om man nu kan säga så i sammanhanget. Mer tillbakalutat. Ingen favorit, men en fin text.
The Last to Die 5/5 Melankoliskt, vackert, bitterljuvt och väldigt PSB. Helt klart en full femma.
Shouting in the Evening 4/5 Den här låten glömmer jag ofta bort. Förmodligen på att den inte innehåller så mycket sång. Ett intensivt nattklubbsvevande.
Thursday 4/5 Poppigt samarbete med någon söting med kyssvänliga läppar som kallar sig Example. Låten hade platsat på PSB:s allra första album. West End Girls-vibbar.
Vocal 5/5 Skivan avrundas kaxigt med singeln Vocal. Lite mer tillgänglig än de flesta andra låtar på detta korta album (vilket är bra – jag avskyr nutida album med 17-18 spår). Mycket svängigt och bra.
