Musik – Sida 10 – Kim da Costa

Madonnas studioalbum, rankade från 14 till 1

Jag insåg att det var länge sedan jag skrev om min husgudinna Madonna, och eftersom jag skriver om PERSONLIGT, POP OCH POLITIK, så är det väl dags för mig att lista nämnda kvinnas studioalbum från 14 till 1.
Så nu kör vi, helt enkelt.

På plats nummer 14, och allra sist, hamnar albumet Music från år 2000. Det finns många bra bitar på detta album. Titellåten är ju ett ”anthem” och vidare har vi fantastiska ”Impressive Instant”, ”Nobody’s Perfect” och inte minst ”Gone”, men jag gillar inte eran. Den här cowgirl-looken känns inte organisk, utan väldigt påklistrad, och det stör mig. ”Paradise (Not For Me)” är ju även den hur bra som helst. Men… Helheten. Nej. Jag ser inte ”helheten”.

Att Madonna följde upp superskivan ”Ray of Light” med ”Music” är för mig ett mysterium. Flera av låtarna känns som att de vore låtar som inte fick plats på nämnda, förra, albumet, och nu fick de vara med här istället, som tröstpris (”Runaway Lover” och ”Amazing”, exempelvis). På den europeiska utgåvan fick vi ”American Pie” som avslutande låt, och jag gillar faktiskt den. Madonna har så fin och sammetslen röst på denna låt.

Jag har inte så mycket mer att säga om ”Music”. Jag bara går inte igång.

Bästa låt: ”Gone” (Vilken text!)
Sämsta låt: ”What It Feels Like For a Girl” (Förlåt, M-fans, men jag kan bara inte ta den till mig.)

Fortsättning följer i morgon.

Åbo Senap och Lisa Nilsson

Jag lyssnade på den underbara podden Hitfabriken (eftersom jag inte bara älskar politik, utan även popmusik). I det senaste avsnittet var sångerskan Lisa Nilsson gäst med anledning av att hennes superskiva ”Himlen runt hörnet” fyller 30. Hon berättade en massa anekdoter om samtliga låtar och så berättade hon att i låten ”Varje gång jag ser dig”, så i slutet när det är ett litet tyst ”break” innan tonartshöjningen så brukar hon på konserter skrika nåt klämkäckt till publiken.

Så var hon i Åbo och hon hade hört att Åbo Senap (Turun Sinappi) just flyttat utomlands (med arbetslöshet till följd o.s.v.), så denna kväll hojtade hon till publiken (på finska!): ”Turun Sinappi takaisin Suomeen!” Alltså ”Åbo Senap tillbaks till Finland!”

Så otroligt oväntat och festligt! Folket hade jublat efter några sekunders förvirring.

Jag älskar senap överlag och Åbo Senap i synnerhet (den starka varianten, som Nilsson med rätta kallade ”kvalitetssenap”). Kan ha senap till nästan allt och av någon anledning produceras den bästa senapen här.

Googlade lite och tydligen återvände fabriken till Finland så småningom, och finns numera i norra delen av landet.

(Hitfabriken finns där poddar finns.)

Dannii

Vad har jag i lurarna idag då? Jo, jag poppar Dannii Minogue. Hon har genom åren släppt så många bra bitar, även om det på sistone varit ganska tyst. Förmodligen på grund av att Dannii roat sig med TV-underhållning samt familjeliv.

De tre första albumen, från början av 90-talet, lyssnar jag aldrig på. Jag upptäckte Dannii på allvar 1997 då hon släppte albumet Girl. Mer om den skivan om ett tag, ty vi måste ju börja med mästerverket Neon Nights (2003).

Det hela började med den fantastiska dansdängan Who Do You Love Now – ett samarbeta med Riva. Låten blev en hit och ett helt dansalbum spelades in. På detta briljanta alster finns hitlåtar som Put The Needle On It, I Begin To Wonder samt Don’t Wanna Lose This Feeling. Missa för allt i världen inte den underbara mash-up:en av nämnda låt och Madonnas Into The Groove: Don’t Wanna Lose This Groove. Briljant!

Samtliga dängor på Neon Nights hör hemma här. Albumet är så att säga cohesive, som man brukar säga på utrikiska. Lyssna. Dansa. Älska!

På albumet Girl gjorde Dannii en musikalisk helomvändning och musiken blev klubbigare. Ni minns nog jättehiten All I Wanna Do. Oj, vad farbror dansade till den när det begav sig (när farbror fortfarande orkade gunga runt på ett dansgolv). En mindre ihågkommen singel är den alldeles fantastiska Disremembrance. Lyssna och njut. Everything I Wanted var ett annat skönt singelsläpp.

2007 släpptes femte albumet Club Disco. Här samlades flera samarbeten som släppts under de gångna åren. Bland annat Touch Me Like That, Perfection (mycket bra), So Under Pressure, I Can’t Sleep At Night samt min absoluta favorit: You Won’t Forget About Me. Oj, vad jag älskar denna bit!

Slutligen vill jag tipsa om samlingsskivan Unleashed. Här finns gamla låtar i remixad form, några nya (helt trevliga) samt ännu en underbar mash-up: Begin To Spin Me Round – Danniis I Begin To Wonder ihopmixad med Dead Or Alives You Spin Me Round (Like A Record).

TREVLIG LYSSNING!

Janet

Idag har jag Janet Jackson i lurarna. Hon har gjort så många fantastiska bitar genom åren.

Favoritalbumen är helt klart ”Rhythm Nation 1814” (1989), ”Janet” (1993) samt ”The Velvet Rope” (1997).

Hon var lite tradig i början av 2000-talet då hon släppte några skivor där hon var alldeles för överpo*rig och fick org*sm mitt i låtarna o.s.v. Onödigt.

Sedan knäppte hon tack och lov både blus och byxor och återkom med ”Discipline” (2008) och ”Unbreakable” (2015), som bägge har sina höjdpunkter.

Favoritlåten är nog ”If”. Så jäkla rivig.

Svenskt åttiotal

Min mor gjorde ett K av J:et men jag raderade det vid nåt tillfälle. 🙂

Jag är ju lite nördig så jag byter skivorna i finhyllan varje vecka. Hela hemmet får liksom ny energi. Den här veckan är temat svenskt åttiotal.

Vilka minnen.

100 kronor i månadspeng och en LP kostade 85. Lösgodis (surt!) för resten. De nysläppta skivorna annonserades i tidningen Okej, och det gällde att välja rätt. En skiva på repeat i en månad – därför kan jag låtarna utantill.

Och det här med att när Elisabeth Andreasson (numera Andreassen) signerade på Obs! i barndomsstaden Borås (strax efter vinsten i Eurovision) så skrev hon ”till Jim”, vilket gjorde mig förkrossad. Jag som en liten tanig kis vågade inte säga ifrån.

Livet är musik och minnen.