Författare: Kim da Costa

Jul 1

Så var det julafton. Men jag ska nog ignorera spektaklet. Hur stora är oddsen, när jag har en massa lugna låtar på slumpvis uppspelning, att den spelar den absolut sorgligaste två gånger på raken (och bara den två gånger) och att den dessutom avslutar med Love Don’t Live Here Anymore. Nåja, det hände i alla fall.
Jag är inte så glad, som på bilden, just nu. Men snart kanske. Vem vet. My God att allt ska vara så fördjävligt jobbigt emellanåt.
Jag. Är. Så. Trött.
Snälla, ge mig en mening med allting. Vad som helst. Ett tecken på att något överhuvudtaget har någon som helst betydelse.
Känner mig rådvill. Känner mig som på ruta bloody fucking nummer ett år ut och år in. Varken mening eller mål. Bara en endaste lång väntan. Men på vad? Att få återfödas till en trevligare värld? Såg en dokumentär idag, om bibelkoden, och enligt den lär världen gå under 2012. Och lika bra vore väl det. Ta oss arma själar till ett bättre ställe. Fan fan fan (som Rock-Åsa skulle säga. Själv svär jag ju aldrig).

Möten

Livet är fullt av möten. Stigar korsas. Ibland vandrar man på dem tillsammans bara ett kortare tag. Andra gånger mycket längre. Det är svårt att veta varför då och då, men när man får lite distans till saker och ting ser man varför man skulle stöta på den och den människan. Vad man fått ut av det. Vad man gett. Vad man lärt sig själv och vad man lärt den andra. Det svåra är att leva fram tills man kommer till den insikten. Innan man förstår. Tack och lov ändå, ju äldre man blir, desto snabbare förstår man. Så är det för mig åtminstone.

03:00

Ja, ja. jag ska gå och lägga mig snart. Ska bara äta två vegokorvar med bröd och stark senap först.
Året är snart slut. Och sååå mycket har hänt under det här året. Mer än andra år i mitt liv. Upp och ner. Knappt någon rak linje överhuvudtaget. Kanske kan 2006 bringa mer balans till tillvaron? Vem vet. I live on the hope.