Det är så svårt att leva i nuet men jag ska göra mitt yttersta för att bli bättre på det. Som samhället ser ut för så många idag; man jobbar, jobbar, stressar, är olycklig, har ledig helg då man bedövar sig med sprit för att glömma det otrevliga och få en stunds mental vila. Sedan börjar det om igen. But why!? Jag ska bli bättre på att tänka själv och att göra saker jag själv vill göra, enkom på grund av att jag vill.
Jag ska börja ikväll – med att dricka drinkar. Och spela pop på hög volym för att överrösta grannens hip hop-crap. Dansa ska jag också göra. Hemma och på klubb. Ensam eller med någon annan. Alla verkar upptagna dock, eller har så kallade normala arbetstider. Själv har jag min lediga dag imorgon så jag ska vara ute hela natten om det krävs. Shit pommfritt – jag kanske till och med ska skippa prydgrejen och hångla med någon.
Författare: Kim da Costa
En blyg viol
Läste en himla bra krönika om ett ämne Linda Skugge tagit upp tidigare (och jag grät floder).
Varför ska det vara så svårt för lärare att veta hur de ska bemöta de blyga eleverna? Varför är de så himla opedagogiska? Tror de att de gör de blyga mindre blyga genom att ständigt försöka få dem att säga saker högt i klassen?
Jag blev ständigt attackerad på detta sätt, mina lärare gjorde liksom “nedslag” mot oss blyga genom att plötsligt säga ens namn: “Linda! Låt oss se vad Linda tycker om det här.” Det leder enbart till att man rycker till, får panik och blir pionröd och piper tyst: “Eeh, jag vet inte.”
Och så får man kassa betyg trots att man ofta skrev högsta poäng på proven.
Vad tror lärarna, att man genom chockterapi blir av med sin extrema blyghet över en dag?
Det tar ju ett helt liv att lära sig att våga prata inför folk. Vissa blir aldrig av med blygheten.
Att vara blyg är ett personlighetsdrag som jag tror är medfött.
Det lärare istället ska göra är att dela in klasserna i mindre grupper så att de blyga vågar öppna munnen.
Snälla, se de blyga, hör dem, förvåna dem genom att göra deras skolgång till nåt de trodde var omöjligt på grund av deras blyghet. Gör så att de växer, inte krymper. Genera dem inte genom att ständigt vara på dem och försöka tvinga dem att prata inför klassen.
Mystisk morgon
Imorse hände en småotäck sak; jag var ute med S vid sextiden och vi promenerade på hundängen som var täckt av mystisk dimma. Plötsligt seglade en man ut ur dimman som något slags Jesusstaty. S stirrade på honom och började morra trots att vi befann oss på ganska stort avstånd. Mannen verkade mystisk. Otäck. När vi kom hem var S orolig och blängde mot balkongen som ligger mot platsen där den mystiske mannen fanns. Undrar vem han var och vad han gjorde ute så tidigt.
A dog’s life
Jag satt och läste nya numret av Alltomhund. Jag är verkligen rädd för sådana där människor som behandlar sina hundar som människobebisar. Och sådana som skriver krönikor/inlägg i tidningar utifrån hundens perspektiv som vore det hunden som skrev. De verkar vara fanatiker. Ja, jag är rädd för alla fanatiker oavsett område. Lagom är bäst.
Hundutställningar tycker jag är en stor synd. Det duttas och putsas och hålls på förmodligen mest på grund av att ägarna själva är ugly as hell och aldrig vunnit några skönhetstävlingar.
Länge leve Hunden.