Jag har mina fel och brister men jag är en väldigt bra vän.
I söndags ville jag egentligen bara slappa och kolla på idiotiska serier, men en person hörde av sig och jag hörde ångest i rösten. Jag åkte för att träffa henne och hon fick prata av sig. Jag är en väldigt god lyssnare.
Vi träffades på ett karaokeställe för runt tre år sedan och – som av en händelse – lider vi båda av ischiassmärtor, så hon förstod vad jag menade när jag var lite sen till vårt möte. Jag promenerade från Kampen till Bulevarden, vilket tar bara ett par minuter, men mitt ben domnade igen och jag var tvungen att sitta ner ett tag.
Anyway. Det blev karaoke så klart. ”Joe Le Taxi”, ”Mysteeri/Mysteriet” och ”Evighet”. Jistanes, vad jag älskar att sjunga ut alla känslor och all ångest. Vissa snackar. Jag greppar mikrofonen. Känns bättre sen.
Och därmed spelar vi ”Mysteeri/Mysteriet”. Som tvåspråkig musikälskare älskar jag så klart att köra denna bit.
