Jag joggar – allt är möjligt

Så, igår var det dags igen. Att löpa. Att jogga. Att ränna runt i skogen.
Jag vill tacka min PT herr Nilsson – utan honom skulle jag nämligen aldrig orkat springa FEM KILOMETER utan paus. Och därefter jogga hela vägen hem – ytterligare en kilometer. I ösregn och åska, som en fet prick över i.
Att jag är ute och joggar betyder att vad som helst kan hända.
Att jag joggar fem kilometer utan att stanna en enda gång betyder att både världsfred och fred i Mellanöstern kan komma när som helst nu.
Allvarligt talat.


Sebbe däremot… När jag hade duschat och tagit på mig underbart torra kläder och solen sken sina vackraste strålar så gick vi ut på kvällspromenad. Men nej, Sebbe var inte alls sugen. Asfalten var ju blöt.