Klockan hann knappt slå sju innan jag satte mig ner för att skriva fredagens blogginlägg. Alla har vi våra rutiner. Vad kommer jag ägna mig åt så här dags på dygnet när det är slutbloggat? Vem vet.
Igår kväll, efter två dygns slit och ett par svordomar fick jag ordning på det som strulade med min nya uppdragsgivares webbplats. Det kändes skönt och Sebbe och jag tog en extra lång solskenspromenad (på insidan alltså) i skogen. När vi vandrade i mörkret tänkte jag (med Eva Dahlgren i lurarna) på att det inte är så ofta man får blommor när man dejtar numera. Jag fick en kvast röda rosor med blommogram två gånger 1997. Därefter har det nog varit torka (kanske glömmer jag någon bukett) tills i måndags. Tulpanerna (se bild) står stiliga än idag. Nej, det är inte tulpansäsong men vi älskar tulpaner, visst gör vi? De knastrar ju så skönt.
När vi kom hem ringde Italienaren och han var… rar. Så där fint rar. Inte överdrivet men hjärtligt. Efter ett tag sa han: “Jag menar inte att smöra men den där maten du bjöd på i måndags – den var så god. Jag har tänkt på hur god den var”. Minns Dansken som är så ivrig varje gång jag bjuder honom på middag. Kanske är jag bättre på att laga mat än jag själv trott. Jag tror ju inte så mycket om mig själv iofs, även om det blivit bättre med åren.
När jag släckte lampan klockan 22:30 stirrade jag ut i mörkret och tackade moder jord för att jag känner mig hoppfull.
Det är så det känns. Hoppfullt!
Nu önskar jag god fredag och fin helg. Jag ska vara ledig och ikväll ska jag och Sebbe hem till Italienaren för mat och vin. Det är bara elva timmar kvar så jag måste börja fundera på vad jag ska ha på mig.