Igår satt jag på tunnelbanan och såg alla dessa stressade själar i ögonen. Vilken konstig värld. Man köper och köper och skaffar makt och pengar och prylar och inte blir man lyckligare för det. Så många människor blir ändå bara till tomma skal som vet varken ut eller in. Om man bara kunde finna harmoni. Tänk så bra allt skulle kunna vara egentligen.
Apropå mitt utträde ur Svenska kyrkan. Även om pastorn i fråga nu är pingstpastor så vill jag på intet sätt ha något med något kristet samfund att göra och jag tänker inte betala kyrkoskatt för att få gifta mig på någon kyrktrappa.
Alla dessa fundamentalister som tar patent på allt driver mig till vansinne. “Gud sa till mig att bla bla bla”. Men tänk om han sa något helt annat till mig!?
Jag börjar betvivla att en människa som vill “bota” kärlek någonsin själv upplevt riktig sådan. För hur skulle man då någonsin ens få för sig att vilja bli av med det, att “bota” bort det?
Här är vi, som klumpar av celler vandrandes runt på denna planet och finner man någon man trivs med så vad spelar det för roll hur kromosomer och annat ser ut? My God.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik