Sol

Oswald bloggade om ångesten man får över att man inte är ute i solen som alla andra barn och visst är det en jobbig ångest. Men så totalt onödig. Vissa saker bara ska man göra för att inte verka helt onormal. Har man en dålig dag och talar med någon på telefon som kvittrande uppmanar en att “gå ut och njuta av solen” (för att sopa eventuella problem under mattan) vill man ju bara snitta upp strupen på personen ifråga. Hatar det hårt. Sommarens agenda; sluta göra saker bara för att man ska göra dem, oavsett om man tycker om det eller icke. Det är lite som barnfrågan. Man går runt och tar för givet att man vill och ska ha barn för det är helt enkelt något som hör till, tills man börjar tänka själv och inser att man inte vet vad man tycker i frågan. Jag vill ha barn vissa dagar men andra vill jag det absolut inte. För allas trevnad och lycka i livet avstår jag tills nejet eventuellt bleknar helt och hållet.
Men det var inte det jag ville ha sagt med detta inlägg. Kom av mig som vanligt. Hursomhelst; låt mig sitta inomhus bäst jag vill så möts vi om 20 år – jag med rosig, rynkfri hud och du med en apelsinliknande dito.