Vad vore dessa helger utan smått religiösa inlägg? Inte så mycket va?
Så.
Igår kväll fick jag vara med om en sån där ”vardagsreligiös upplevelse” igen. Händer då och då.
Jag stod ute i trädgården, med fötterna hårt tryckta mot marken. Kände mig ovanligt stabil på något vis. Det var mörkt och perfekt temperatur. Några envisa stjärnor syntes. En liten, blyg vind. Tyst.
Jag sträckte armarna mot himlens evighet och det kändes som om ”någon” drog mig uppåt samtidigt som mina fötter pressades mot jorden. Kände mig ”ett med naturen” (hehe) och som att jag var på exakt rätt ställe vid rätt tidpunkt. Där jag skulle vara just då. Min arma kropp drogs ut och jag kände mig två meter lång. Som om ryggkotorna hamnade rätt.
Jag var en del av skapelsen.
Med åren har jag blivit mindre stressad och jag har så att säga accepterat att jag inte kan kontrollera allt. Då känns det bra att lämna över bollen åt Skaparen.
”Jag litar på dig”, viskar jag. ”Det som ska ske sker när tidpunkten är den rätta.”
E’ la gôtt o känna så mitt i all misär!