Promenerar förbi minst två gånger per dag och jag måste säga att jag alltid får mig en påminnelse.
Jag är förvisso redan tacksam för var dag, eftersom denna skitsjukdom tog min bror, väldigt många släktingar samt många vänner och bekanta.
Men ändå. Jag promenerar förbi och utanför sitter nån i min ålder och tar sig en nypa luft. Utan hår och med sjukhusrocken på.
Då känns mina egna bekymmer som riktiga skitbekymmer.