Väl rutet om den svenska bloggsvansen

Jonas Thente skriver bra om vad som får många, många bloggare att stänga av kommentarsfunktionen.
Vad som mest har förvånat mig är hur somliga kommentatorer hänger kvar år efter år bara för att hata. Och inte ens hata på ett intressant och kreativt sätt, utan i bästa fall irrelevant, poänglöst, obegåvat, högstadiemässigt och tonårsmasturbatoriskt.
(…)
De är precis lika stora tillgångar som de högljutt aggressiva fyllon som slår sig ner vid ens bord och får mord i blicken när man inte visar tillbörligt intresse för deras outhärdligt tjatiga Bukowski-, Cornelis- eller Hemingwaydyrkan.
Saken är den att man i det fysiska kan byta bord, gå därifrån, hitta ett nytt ställe.
Men på min blogg är jag fast med de förbannade ältarna, som ser det som någon sorts mänsklig rättighet att få korka ner alla möjliga sammanhang och ogenerat vädra de komplex som bara är alltför tydliga för alla utom de själva.
Hos mig är det naturligtvis så att skriver jag om homosexualitet (fastän året är 2010) eller icke-hatiskt om Israel så provocerar det Svenne så förbannat mycket att han, med hela den svenska bloggsvansen, simmar hit och förpestar och förstör.
Det är det som fått mig att titt som tätt stänga av kommentarerna helt och hållet.
Ni minns kanske sommarens homodrama.
Eller inlägget om den så kallade hjälpkonvojen. Tack och lov stängda kommentarer från dag 1, men det är det mest lästa och ”gillade” (och helt säkert det mest hatade) inlägget någonsin.
För övrigt är det, om man vill ha många läsare, tacksamt att blogga om det heliga landet.
Se bara på min statistik; det slår aldrig fel.

Comments off. (*LOL*)