Jag hade inte tänkt vara en del av Helsinki Pride i år (eftersom jag är en sån där Gays Against Pride-person), men så läste jag i en av kvällstidningarna att ”Queers for Palestine”-folk var på plats. Samt, så klart den horribla Greta. (Aber natürlich.) Då svidade jag snabbt om och åkte dit. (Se bild.)
Och vad hände då?
Jo. Jag satt på spårvagnen från Mejlans till Centrum och jag promenerade hela vägen från Glaspalatset till Brunnsviken. Jag bar en israelisk flagga på mina axlar. Ingen rörde en min. Sedan kom jag till prideområdet och vad hände då? Några aggressiva lesbianer började skrika fula saker efter mig. (Samma lesbianer som hade mördats flera gånger om i deras älskade ”Palestina”.)
Detta alltså på ett område där man ska vara ”inkluderande” och ”hylla mångfald” o.s.v. Men nej. Inte om du gillar den enda staten i Mellanöstern där det är okej att vara gay.
Förstår ni hur patetiska dessa människor är? Förstår ni att jag inte vill ha nåt med dem att göra? Vill jag paradera under samma flagga? Svar: nej.
(Varför är lesbianer så ofta så aggressiva? En obekväm fråga, men så är det.)
Men sedan träffade jag nya vänner och vi vevade med våra flaggor med davidsstjärnan på. Det är så himla underbart att träffa folk som förstår en. Som är lika kloka som en själv.
De där aggressiva lesbianerna… (Naturligtvis med flottig hy och stripigt hår eftersom det verkar höra till uniformen.) Alltså de som sa nåt otrevligt till mig. Hela grejen stör mig.
Jag kan med handen på mitt arma, kärleksfulla hjärta säga att jag har aldrig någonsin – under mina överraskande många år på denna vimsiga planet – gått fram till en främling och sagt någonting otrevligt. Det har aldrig hänt. Varför skulle jag göra det? Vad skulle jag få ut av det? Om jag ser någon med en, låt oss säga, ”I Love Kyrgyzstan”-t-shirt (ja, jag var tvungen att googla hur man stavar ”Kyrgyztan”, hoppas det blev rätt) och om jag inte råkar göra det (detta är alltså bara ett exempel – jag vet absolut ingenting om detta land), så inte går jag fram till den personen och säger nån hjärndöd slogan, som jag inte tänker upprepa här, som någon har lärt mig att likt en papegoja upprepa. Naturligtvis utan att ens veta vad den betyder eller varför jag är av den åsikten.
Och det, mina damer och herrar, är vad jag menar när jag säger att Pride har blivit skräp. Här ska man ”hylla olikheter” och ”älska alla” och ”alla får komma till tals”, men det är inte så (längre). Du får bara tycka på ett sätt. Skriver du inte under på allt som står i ideologins regelbok så får du inte vara med och leka. Pride har blivit en totalitär ideologi. Precis som nazism, islamism, kommunism och annat sopigt.
Och vet ni vad dessa patetiska människor alltid gör? De springer iväg. De säger nåt i förbifarten. De stannar inte för att, som vuxna människor, diskutera saken. Kanske debattera lite. Tycka olika. Och vad som alltid händer, vilket låter pubertalt men jag kan inte hjälpa det, är att jag hojtar tillbaka en och samma mening. Varje gång. På ett språk som alla förstår. ”F you you f-ing F.” Not my proudest (pun intended) moment, men det bara slinker ur mig. Varje gång.
Hur kan en människa ta sig friheten (och tro att hon – för det är nästan alltid flottiga flator med stripigt hår – är så himla viktig och att hennes ”åsikt” spelar någon roll för mig) att inkräkta på en främmande människas revir och haspla ur sig otrevligheter? (Och återigen: i en park där allt ska handla om ”kärlek” och ”olikheter”.)
Vad jag däremot överraskande ofta gör är att jag går fram till en främling och säger någonting trevligt och uppmuntrande. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt så här till nån piffig puma som helt uppenbart varit på väg på nån date: ”Jag måste bara säga en sak, och oroa dig inte, jag är inte lagd åt det hållet så jag flirtar inte med dig. Du ser helt smashing ut ikväll.” (Och har jag snabbt snappat upp att hon har humor så har jag lagt till: ”Jag hoppas han förtjänar dig”.) Och de har alltid blivit glada.
Nu talar er guru igen: jag gjorde henne glad (vilket gjorde mig glad) och sedan gjorde hon honom ”glad” (så alla heterosexuella män borde tacka mig…).
Varför skulle jag gå runt och sprida negativitet? Och därmed attrahera nämnda negativitet. Nej. Jag är smartare än så.
Ah, vad skönt det är att skriva av sig. Det spelar inte ens någon roll om någon läser detta. Det är själva processen som är renande. Tänk om folk skrev av sig mer. All den där vrede du bär inom dig skulle bara rinna av. (Tipsa gärna de flottiga flatorna om detta, om ni ser henne.)