Idag blev det så där tokigt igen, flera gånger.
Alltså att finlandssvenskar i butiken där jag arbetar just nu, talade svenska sinsemellan och sedan finska till mig.
Och alltid blir de lika glada och förvånade när jag svarar på brötig stockholmsk västgötska.
Vid ett tillfälle var samtliga (!) i butiken svenskspråkiga. Mitt öra snappar upp allt!
Då printade jag dessa för min namnbricka->.
Det kändes så himla komiskt alltihop.
”Vi talar även svenska här hos oss”, kvittrade jag sedan.
Språk är lajbans. Ett språk är ett helt eget universum, som jag brukar säga.
Och i Finland talar vi svenska. Också.
Det var även ett par grabbar från Sverige som talade värmländska (eller nåt) med varandra och sedan kämpade med finskan med mig. De blev lyckliga när jag svarade på svenska.
Min chef blev lite imponerad.
Det verkar bo fler svenskspråkiga i Åggelby där jag arbetar nu, än i slummen där jag jobbade tidigare. Bra så.
Mindre arabiska. Mer svenska.
