Jag kampanjar online


Min kampanjbudget ligger på exakt 0 €, så jag härjar på sociala medier.

Trogna följare vet nog att mitt hjärta ömmar lite extra för våra äldre (och inget skrämmer mig mer än ofrivillig ensamhet).
Under pandemin har de äldres (och andras) ensamhet blivit extra påtaglig. Detta är inte okej.
Vi måste finnas där för dem som byggde den välfärd som vi utan att reflektera njuter av.

656 – Kim da Costa – Svenska folkpartiet i Finland

Jag ställer upp i kommunalvalet

Nu hände det. Blev stoppad på gatan av en granne som jag inte känner, men vi hejar så klart på varandra på ett civiliserat vis.

[På finska:]
Hon: ”Du ställer upp i kommunalvalet!” (”Sä oot vaaleis’!”)
Jag: ”Det stämmer. Hur vet du det med tanke på min blygsamma kampanj?”
Hon: ”Jag surfade runt och hamnade på SFP:s hemsida.”
Jag: ”Min slogan är ’Trygghet och tvåspråkighet’”.
Hon: *tumme upp*

Det var väl roligt!

Jag hade verkligen velat lägga ner mer tid på detta men det har varit svårt då a) detta rullade igång samtidigt som jag fick ett nytt jobb, som tar nästan all kraft och energi, och b) min fars plötsliga död fick mig att ligga i ”koma” i över två månader.
(Vet ni förresten hur tidskrävande det är att bara besvara frågor i så kallade valmaskiner?)

Men, jag är fortfarande med i matchen och jag har tre veckor på mig att åstadkomma ett mirakel.

(Nu är pappa stolt. Jag känner det i hjärtat.)

Sinnessjuka tider

Det är märkliga tider vi lever i.
Ett virus härjar och det ställer till det. Minst sagt. Människor blir arbetslösa och kanske till och med hemlösa.
En massa islamister ränner runt på gator och torg. I dessa moderna tider måste vi vara beredda på att bli halshuggna så fort vi går utanför dörren. Orimligt.
De styrande politikerna bara sabbar och förstör och hela EU är ett gigantiskt skämt.

Ett pågående presidentval i ett fjärran land. Media och ”tyckare” hatar och föraktar den ena kandidaten. Dag ut och dag in matas vi med propaganda. Den andra kandidaten är mer eller mindre senil, men detta talas det om med mycket små bokstäver. Att han i tid och otid kallar sin motståndare för ”George” (vilket han ju inte heter) tigs ihjäl.
När en amerikans tidskrift publicerar artiklar som inte är till den av media älskade kandidaten så svarar sociala medier med att helt sonika stänga ner tidskriftens twitterkonto. Förstår ni hur sinnessjukt detta är? Det går inte att tweeta länkarna till artiklarna, ty då blir det ”error” och ”något gick fel”.
Orimligt, sinnessjukt och minst sagt odemokratiskt.

Jag förstår inte hur journalister (eller ”journalister”) står ut med sig själva, så som de förtiger, mörkar och ljuger. Det finns bra och riktiga Journalister också, men de är ta mig tusan inte många.

Ur led är tiden.

Och här sitter en enkel människa och försöker få rätsida på allting.
Det är inte lätt att hålla humöret uppe år 2020.

Det är åtminstone vackert.