Presidentval!

Blake i båset.

Efter många om och men bestämde vi oss. Blake och jag förtidsröstade i veckan och idag är det presidentval. Det enda jag bryr mig om är Eurovisionen och politiska val… Det är mina SPORTER det.
För första gången någonsin ska jag inte säga vem jag röstade på. Jag brukar ju vara väldigt öppen med mina åsikter… Men nu kniper jag näbb.

Jag tycker att det är ledsamt att vår fantastiske president Sauli Niinistö stämplar ut och går hem. Han har varit en fantastisk president! Ja, jag vet, jag har bott i Finland endast under hans presidentskap, så jag har inte så mycket att jämföra med. Men bara det att hans (tidigare) hund har interagerat med min Blake säger en hel del.

Ingen av årets kandidater kan leva upp till Niinistö, men jag röstade på den mest ”presidentiska” av dem som fanns att välja mellan.

Ha en bra valdag, allihop!

Tillägg i efterhand:

Jag har ju redan röstat (och för en gångs skull ska jag inte avslöja på vem) men jag kollar ändå på en valdebatt.

Programledaren ställde frågan hur man kan försvara att det skickas bistånd till världens alla tänkbara och otänkbara länder när det egna folket kämpar för sin överlevnad. De tre som fick komma till tals (från höger till vänster) svarade ungefär på samma sätt: ”Det ligger i allas intresse att andra får det bättre, ty plötsligt kan det uppstå ett virus som sedan kommer att påverka oss alla.” 🤡

Ursäkta mig, men hur verklighetsfrånvända kan de vara?
Tror de på allvar att en person som står i brödkö bryr sig ett smack om nåt potentiellt virus som kan uppstå i Afrika (det var deras exempel, inte mitt)?
Så, en person som inte har mat på bordet ba’: ”Ja, ta alla skattepengar och skicka dem till Afrika så går jag här hungrig och utan tak över huvudet.”

Vilket pack. Noll kontakt med verkligheten.

Min personliga åsikt: så länge vi har nåt som kallas brödköer ska noll, NOLL, pengar skickas utomlands. (De går ju dessutom ändå bara till terrorister, vilket återigen är bevisat.)

Tack! Kiitos!

Ett tacktal. Eller ett segertal!
Jag är helt överväldigad över att folk har röstat på mig. Även idag på valdagen har människor faktiskt tagit sig till vallokalerna för att rösta på mig – en helt okänd person med noll euro i kampanjbudget. Inte jättemånga människor, men några.
Vilken känsla! Nästa gång är jag bättre förberedd och då blir jag invald.
Vilken resa. Tack och god natt.

Här fick jag röster.

Därför SFP

Som kandidat för SFP i den fantastiska staden Helsingfors, så kanske jag måste komma med en motivering.
Som trogna följare kanske har lagt märke till så har jag hoppat från parti till parti men aldrig ”hittat hem” (då talar jag om mitt födelseland Sverige, och dess – galna – politiska klimat). Vart tog mitt ”konservativa jag” vägen, kanske någon undrar, och hur landade jag i liberala SFP?

Jag skrev några rader om detta redan redan för ett halvår sedan, att jag hajade att det är jag som står still i min ”borgerliga liberalism”, medan samhället har blivit så extremt ”överliberalt” att jag känt mig mer och mer konservativ. Det är samhället och samhällsdebatten som förändrats, medan jag stått kvar där jag känt mig hemma.
Men i själen är jag ju liberal. Dock ej vänster.
SFP är center-höger och det passar mig bäst.

Och sedan är ju språkfrågan – för mig som språkmänniska – en mycket stor anledning. Det ska inte förnekas.
Jag tycker att det är extremt kul att SFP har lagt in en extra växel för att locka även finskspråkiga väljares röster.
Är så tacksam över att jag fick växa upp i en tvåspråkig miljö från dag 1.
Språket är det viktigaste vi har.

Därför: SFP.
656 – Kim da Costa – Helsingfors stad.

Jag kampanjar online


Min kampanjbudget ligger på exakt 0 €, så jag härjar på sociala medier.

Trogna följare vet nog att mitt hjärta ömmar lite extra för våra äldre (och inget skrämmer mig mer än ofrivillig ensamhet).
Under pandemin har de äldres (och andras) ensamhet blivit extra påtaglig. Detta är inte okej.
Vi måste finnas där för dem som byggde den välfärd som vi utan att reflektera njuter av.

656 – Kim da Costa – Svenska folkpartiet i Finland