Jag tog tacksamt emot ett spel för ett (ganska bra) tag sedan. Det är bland annat en mycket fin väninna som ligger bakom detta eleganta spel om fördomar.
Dessvärre har jag fortfarande inte fått ihop ett gäng som vill spela det – det har varit några hektiska månader…
Igår plockade jag fram spelet, men Sebbe hade inga fördomar och han var inte intresserad av att höra om mina.
Nåväl. Jag återkommer när jag haft spelkväll med glada, pratsamma människor, men låt mig tills dess säga att Identitus Fördomsspel är mycket intressant, spännande och välgjort (det doftar dessutom härligt gott och nytt) och perfekt för att få igång lite hälsosamma diskussioner runt köksbordet efter en smarrig middag och ett par glas rött.
Läs mer här.
Läs även andra bloggares åsikter om identitus fördomsspel, spel, fördomar
Etikett: spel
Dessutom chansade jag ganska friskt. Fåniga figurer.
Vågade mig på att göra testet och jag är, om inte blåst, så åtminstone rökt.
Bättre gick det för Danne. Inte undra på att det är han som är lycklig och har allt han önskar här i livet. Nåväl. Jag ska slå honom i Uno när vi ses om två veckor.
”Do you have the dice?”
Jag har alltid undrat vad det var för tärningsspel Maria Montazami spelade med sina ärtiga väninnor.
Hursomhelst. När jag städade häromdagen hittade jag ett par sällskapsspel som jag har hemma. (Ordet ”sällskapsspel” är för övrigt ungefär lika bespottat som ”parmiddagar”.)
Jag har Alfapet (såklart) och Uno och jag älskar dem men jag har ju ingen att spela med… Jag köpte dem 2005 och jag och min dåvarande halvsambo satt ute i solen hela sommaren och spelade och åt melon och drack polsk sprit. En väldigt bra sommar som naturligtvis slutade i katastrof.
Jag har aldrig varit en sån som spelar dataspel (usch så trist) utan ska det spelas så ska det spelas på gammalt vis. Tärningsspel är bra då bara ljudet av tärningarna som slår mot bordsskivan påminner om barndomens sorglösa dagar.
Jag minns att vi spelade en hel del – mest Fia och Monopol och diverse kortspel. Jag minns också att vi hade ett spel vid namn Karriär; det gick ut på att man skulle göra popkarriär och jag älskade det såklart.
Föräldrarna brukade spela nåt som hette Plump tillsammans med sina vänner och jag förstod aldrig vad det gick ut på men de verkade ha väldigt trevligt och det blev alltid en hel del tjo och tjim.
Yatzy var även det ett vanligt förekommande spel och jag tror att jag gillade det men nu minns jag inte alls hurdant det var.
Så, eftersom vi alla befinner oss på livets höst och har slutat gå ut och slå klackarna i taket och mest ugglar hemma så kanske vi kan uggla tillsammans? Och spela nåt kul spel?
När jag hälsade på syrran i somras så satt vi en hel kväll och spelade. Kul var det. Och sorglöst.
Otur i kärlek OCH otur i spel?
Trots en massa jobb och sjudagarsveckor hit och dit så växer ju inte förmögenheten direkt, och trots att karlarna knackar på i tid och otid så kan jag ju inte påstå att jag har tur i kärlek heller.
Om vi lägger kärlekslivet åt sidan och koncentrerar oss på att dra in cash så kan vi snabbt konstatera att det ju vore härligt att hitta en genväg. Att gena lite helt enkelt. Kanske spela? Jag har spelat på Lotto en gång (för en massa år sedan) och sammanlagt har jag köpt runt 10 trisslotter. Nit nit nit. Jag har för mig att jag och en kollega köpte varsin bingolott en gång också, men jag vann ingenting (och hade jag gjort det så hade jag väl -med min ”tur” – vunnit en årsförbrukning bensin eller köttfärs, vilket ju rimmar illa om man är körkortslös vegetarian). Jag har helt enkelt otur i spel (också).
Poker förstår jag mig inte på – och ärligt talat verkar pokerspelare vara ett jäkligt torrt och tråkigt släkte. Hur vore det med ett hederligt, glammigt casinobesök då? Jag vet inte. Jag har aldrig besökt ett casino och det verkar med handen på hjärtat lite gangstrigt och spooky. Men online då? Hmm… Det förtar nog känslan lite. Istället för att uppklädd till tänderna, med ett glas champa i näven trippa runt i flashiga lokaler sitter man hemma i den stökiga IKEA-inredda lägenheten med en 3,5:a framför sig. Eller? Man vill ju hellre lägga sina välmanikyrerade nävar på fräscha spakar IRL. Lite Black Jack-glamour låter ju inte helt fel, och det har jag trots allt spelat en gång. Med betoning på ”en”. För drygt tio år sedan ska tilläggas.
Roulette verkar nästan lite småspännande och känns så där lagom krävande. Vinner man inte har man åtminstone fått känna sig som en movie star.
Å andra sidan så vågar jag inte riktigt gå på såna där gangsterställen, så kanske skulle jag ta och klä upp mig där hemma, korka upp champagnen och låtsas befinna mig på ett riktigt casino! Eller så tar jag en sväng förbi bingohallen på väg hem från jobbet. Där skulle jag garanterat känna mig både ung och snygg.
Glammigt värre:
