skogen – Kim da Costa

Idag upptäckte jag ett så kallat smultronställe. Jag och Sebbe var på långpromenad i ett skogsområde vi aldrig strosat i tidigare, trots att det ligger väldigt nära hemmet. Plötsligt befann vi oss rätt högt upp på ett litet berg och det var det mysigaste stället jag vistats på på länge. Att promenera i skogen är verkligen oerhört lugnande (klyscha, jag vet) och jag rekommenderar det för alla stressade själar där ute. Nog för att jag har mina manodepressiva tendenser men jag fylldes plötsligt av en lyckokänsla jag inte upplevt på länge. Det låg någon typ av förväntan och spänning i luften och det var ljuvligt.

Jag är så nöjd över att bo där jag bor – gångavstånd till stan och lika nära till skogen.
Dagens mail:
“hej! jag blir väldigt glad och berörd av att läsa dina bloggar:) du verkar väldigt personlig och varm ha de fint”

Dagen har varit konstig. Gick upp klockan 7 eftersom elektrikerna skulle börja jobba i huset en halvtimme senare och jag ville inte ligga och sova när de ringde på dörren. Eftersom jag känner mig själv så pass väl visste jag att jag inte skulle orka flytta undan sängen på morgonen (för att elektrikerna skulle komma åt eluttagen bakom sängen i mitt eget byggda “sovrum”) så det gjorde jag redan igår kväll, vilket innebar att jag sov på en snabbt ihoprafsad hård bädd på det kalla golvet.

Vet ej när elektrikerna kom för jag och Sebbe var ute och vandrade i Hammarbyskogen (eller vad det heter) i närmare två timmar och när vi kom hem var de i full gång. Det tog dock en evighet innan de var klara. Okej, det var en överdrift, men jag hann läsa ett helt nummer av Illustrerad Vetenskap + en bilaga om Galápagosöarna två gånger. Samtidigt som jag var tvungen att hålla Sebbe ur vägen för karlarna. De var trevliga dock. En hette Micke. Den andre fick jag inte veta namnet på men han var snygg. Smyglyssnade på deras konversation; den snygge skulle gå ut imorgon och Micke hade tackat nej till att träna Assyriska. Jag sa till den snygge att jag inte hade kunnat skruva ner en lampa eftersom jag inte hade några verktyg (lögn – jag hade verktyg men visste inte hur jag skulle få upp lampan igen om jag tog ner den). Han svarade snällt att det inte gjorde något. “Jag fixar det”. En sån behöver jag. En händig en. Jag är händigare än jag ger sken av – är helt enkelt mest lat.
När de äntligen gick slog jag igen mina tidningar och gick ut med Sebbe. Då träffade vi raggargrannen – han som köper porrtidningar som han stolt går och bär på på väg hem och oj! Han är visst kvarterets skvallertant! Stod i porten och talade med honom längre än jag någonsin talat med en granne (jag är inte känd för att vara verbal direkt). Fick veta både vem som snart dör i cancer och att en uteliggare flyttat in i de temporära toalett- och duschutrymmena på gården (pga. stambytet). Jag hade svårt att slita mig men när ytterligare en granne gjorde oss sällskap och raggargrannen började om med sin berättelse såg jag min chans och sa hej då.