“Zlatan” ligger och sover och jag läser bloggar efter promme med Sebbe. Han var helt crazy i natt – for runt som en yr zebra med vingar – han visste väl inte vilken tid på dygnet det egentligen var.
Aronson skriver också om den kassa vården och i och med mitt förrförra syrliga inlägg tänkte jag som hastigast dela med mig av ett exempel. Häromåret drabbades jag av något märkligt; jag kunde bara inte urinera. Det funkade liksom inte. Varje droppe fick krystas fram under enorm frustration. Brukar skjuta upp eventuella läkarbesök så länge det går eftersom det när allt kommer omkring ändå inte brukar ge så mycket. Den här gången kände jag mig dock tvungen att söka vård så iväg till vårdcentralen och undersökning och St. Görans. Väl där fick jag ligga på en brits i något som kändes som ett fältsjukhus och allt som hände var att det skulle tas ett urinprov (”men det är ju därför jag är här – jag kan inte ge något urinprov!”) och sedan skickades jag hem med löfte om att få en tid hos en urolog. Dagarna gick och till slut fick jag ett brev med en inbokad tid – en månad senare! Herre min skapare; gå runt med välfylld blåsa i en månad. När klockan väl var slagen hade mina prolem just försvunnit och den läkaren jag träffade skulle jag vilja spöa upp (but we don’t believe in violence, som Ricki Lake brukar säga) för han var så otrevlig. Och sen. 40 minuter sen. Hans dörr stod öppen och särskilt upptagen såg han inte ut. Tål inte sena människor. En bokad tid är en bokad tid no matter what, punkt.
Så, det mötet gav mig inte särskilt mycket. Mer än irritation. Nästan exakt ett år senare fick jag samma problem men jag visste att jag skulle spara både tid, pengar och ilska genom att vänta ut eländet på egen hand så det gjorde jag.
Håller mig så långt bort jag kan från vården.
Nästa gång ska jag berätta om när jag trodde jag hade en hjärntumör och trodde föreställningen var slut. Och det var det fler som trodde.
Etikett: sjukdom
Bitterfittan Kim
Träffade R på Torget (stans absolut bästa krog, så är det bara). Skönt att prata av sig lite. Kom hem lagom till sena Rapport och fastän det är nationaldag och allt så måste jag kräkas ur mig lite bitterhet. Är det inte konstigt att vi lever i ett välfärdsland men vi har enormt sugig vård? Är jag den ende som har svårt att sova på nätterna och som klagar över mina egna mer eller mindre triviala “problem” då man ser inslag som det om en Arash som lider av någon muskelsjukdom som gör att han inte FUNGERAR fysiskt? Att han blivit lovad att få genomgå en operation två gånger men att han båda gångerna – i sista minuten – blivit nekad pga. att det inte “finns vårdplats efter operationen”. Hallå! Vi lever i Europa, i ett så kallat “rikt” land och du blir nekad en operation som är NÖDVÄNDIG för att din kropp ska FUNGERA med motiveringen att det inte finns någon vårdplats efteråt. Hur sicko är inte det?
Och raskt över till nästa inslag som handlar om karlar som leker med en boll (vilket i sin tur får huliganer att vandalisera och suga åt sig en massa cash av mina surt intjänade slantar (se tidigare inlägg så förstår du) till poliser (som är för få och förvånansvärt otrevliga) och sjukvård och vem vet vad. Tillbaka till “nyhetsinslaget”; det handlade om en stackars fotbollsspelare som inte kunde vara med på träningen pga. muskelskador. Men my God. Klart man får en massa skador när man lägger ner större delen av sin tid på att missbruka sin stackars kropp på det där sättet. Och vem bryr sig? Inte Arash vars muskler inte FUNGERAR pga. SJUKDOM i alla fall. Men hur mycket stålar drar han in? Hur många dosor får han penetrera?
Och folk undrar varför man är deprimerad. Samhäller suger ju. Allt blir ju sämre. Eller är det bara något man intalar sig ju äldre man blir?
Nu sätter jag punkt innan datorn brinner upp. Ska ta mig en snus och gosa med Sebbe.
Det är dåliga tider men jag har ju Sebbe
Vet ni vad man har på lönekontot när man varit sjukskriven i fyra månader, jobbat halvtid i tre och återigen varit heltidssjukskriven i en månad (och more to come)?
1 krona och 86 öre.
Jag skojar inte.
Tur att man har generösa kamrater.
Det är så sorgligt att man ska straffas när man blir sicko. Jag har jobbat nonstop sedan jag var 19 (och nu är jag.. hmm… 20?) (och det är väl då man går in i den berömda väggen). Det är fördjävligt att man ska vara en vara som ska slitas ut tills det säger stopp och sedan ska man kastas på tippen. Herre min skapare; jag är bara 31.
Sorry
Jag vill bara be om ursäkt.
Förlåt mig alla damer för att jag inte vetat bättre.
Nu tror jag att jag vet hur det känns att ha PMS.
Jag beter mig som en idiot just nu tack vare Mirtazapin.
Stackars R får ta de flesta smällarna beroende på mina humörsvängningar. Det är ju han som ringer mig oftast.
Vanliga biverkningar;
*Ökad aptit (check)
*Dåsighet (check)
*Yrsel (check)
*Huvudvärk (check)
Mindre vanliga biverkningar;
*Förvirring (check)
*Ångest (check)
*Sömnlöshet (check)
*Livliga drömmar (check)
Yr
Jag har bytt medicin från preparat a till preparat b och jag är yr som aldrig förr. Känslan är ungefär som den jag upplevde då jag slutade röka för sex år sedan – fast värre. Det blixtrar i huvudet och det känns som jag går på luftballonger. Jag vinglar fram. Plus att jag känner mig hög på knark fastän jag ändå känner abstinens. Hemskt jobbigt. Svårt att förklara. Det kändes enormt skönt då jag ringde en väninna som genomgått samma procedur; hon kunde sätta ord på mina känslor. I hate it. Sebbe tror jag är galen. Jag far fram som en ångvält i hemmet – fast ändå i slow motion och utan att riktigt veta vad jag gör.