Den andra delen av öppenvårdens ”kurs” tar slut den här veckan och vi hade därför ett möte då jag berättade om hur jag upplevt allt och därefter kom gruppen samt handledarna med feedback.
Vad jag så här rakt upp och ned kommer ihåg av det som sades:
Tydligen har jag en ”vacker själ” och jag är inte bara ärlig – jag är genomärlig.
Jag kan tala om sånt som de flesta andra inte kan/törs tala om. (Hallå, liksom!)
Jag är mycket känslosam och har inga problem med att våga vara sårbar. (Mm-hmm.)
När jag berättar om nåt jobbigt så avslutar jag det hela ändå på nåt positivt sätt och med ett leende. Överlag ler jag väldigt mycket. (En nyhet för mig.)
Jag bör städa bland mina mänskliga kontakter eftersom vissa människor inte är bra för mig och de gör mig stressad. (Kvasten plockade jag fram redan i somras.)
Jag är en ”bra kamrat” och mycket reko och punktlig (de var på vippen att ringa efter ambulans idag då jag var sen pga två försenade bussar).
Jag får inte vara för snäll och godtrogen och öppna livets dörrar för vilken gangster som helst. (Jag har börjat förstå det…)
Jag är ”lugn och fin” men man märker att det slår gnistor inne i mig.
Jag kommer väl överens med alla typer av människor (förutom med sådana som inte kan uppföra sig).
Det är fint att jag inte är cynisk med tanke på mina erfarenheter. (Det är ett mirakel.)
Ja. Som ni som känner mig väl hör, så stämmer allt.
(Mor! Jag fick mycket beröm för min stickade tröja.)
