Inte som i pojkvän utan som i positiva veckan.
Den har gjort succé under året som gått! Affirmationer fungerar så nu ska jag resten av året koncentrera mig på det som är bra och underbart. Varje dag ska jag skriva något som varit extra bra under dagen som gått.
Jag börjar med gårdagen.
Jag är tacksam över att jag har en god vän som även är min handyman!
Han är guld värd och ett ex till mig. För övrigt det enda ex jag har som nära vän. De flesta har ju visat sig vara bitch trolls from hell så de har inte förtjänat min vänskap. Min handyman däremot – honom kan man lita på (även om det – naturligtvis – var mycket dramatiskt en gång i tiden).
Etikett: positiva veckan
I novembermörkret tror vi på en ljus framtid
Klockan hann knappt slå sju innan jag satte mig ner för att skriva fredagens blogginlägg. Alla har vi våra rutiner. Vad kommer jag ägna mig åt så här dags på dygnet när det är slutbloggat? Vem vet.
Igår kväll, efter två dygns slit och ett par svordomar fick jag ordning på det som strulade med min nya uppdragsgivares webbplats. Det kändes skönt och Sebbe och jag tog en extra lång solskenspromenad (på insidan alltså) i skogen. När vi vandrade i mörkret tänkte jag (med Eva Dahlgren i lurarna) på att det inte är så ofta man får blommor när man dejtar numera. Jag fick en kvast röda rosor med blommogram två gånger 1997. Därefter har det nog varit torka (kanske glömmer jag någon bukett) tills i måndags. Tulpanerna (se bild) står stiliga än idag. Nej, det är inte tulpansäsong men vi älskar tulpaner, visst gör vi? De knastrar ju så skönt.
När vi kom hem ringde Italienaren och han var… rar. Så där fint rar. Inte överdrivet men hjärtligt. Efter ett tag sa han: “Jag menar inte att smöra men den där maten du bjöd på i måndags – den var så god. Jag har tänkt på hur god den var”. Minns Dansken som är så ivrig varje gång jag bjuder honom på middag. Kanske är jag bättre på att laga mat än jag själv trott. Jag tror ju inte så mycket om mig själv iofs, även om det blivit bättre med åren.
När jag släckte lampan klockan 22:30 stirrade jag ut i mörkret och tackade moder jord för att jag känner mig hoppfull.
Det är så det känns. Hoppfullt!
Nu önskar jag god fredag och fin helg. Jag ska vara ledig och ikväll ska jag och Sebbe hem till Italienaren för mat och vin. Det är bara elva timmar kvar så jag måste börja fundera på vad jag ska ha på mig.
Här tappas inget hopp
Dags för dagens djupa inlägg.
Jag stod och maratondiskade och insåg att jag mådde rätt bra.
Ja, det har varit en riktigt risig vecka.
Ja, jag har gråtit och våndats men mest av allt har jag känt mig förvirrad och förvånad.
Tyvärr inte arg alls (även om han kallade mig “arg flicka”).
Att människor är svåra och konstiga (på ett dåligt sätt) visste jag men att en person kan förändra sig så totalt på 24 timmar visste jag inte. Eller jo, det gjorde jag. Men jag trodde att jag fått min beskärda del av den varan. Tydligen hade jag inte det..
Nåväl.
Jag är mycket tacksam över att jag återigen fick känna den där känslan som jag inte känt på tre år; känslan av förälskelse som jag så önskade känna tillsammans med Dansken och Gringo och Z. Förälskelsen är ju dock inget man kan styra över så den kom inte när jag så innerligt ville, men nu var den på väg. Tyvärr blev den halshuggen när jag minst anade, och på ett mycket bryskt vis, men tack Moder Jord för att jag fortfarande är kapabel att känna.
Igår hade en ickevit person aldrig blivit framröstad till USA:s president och för ett par veckor sedan hade jag tappat hoppet om att en regnig oktoberdag kära ner mig fullständigt.
Nu vet jag att vad som helst kan ske.
När man minst anar.
Hoppet lever kvar.
Jag tackar ödmjukt.
Vecka 2 med positivt tänkande
En kollega klev in och frågade hur läget var.
Mycket bra, svarade jag och han undrade om även helgen varit bra.
Ja, sa jag med knuten näve i luften, men det är underbart att det är måndag! Ny vecka och nya möjligheter till lycka och kärlek!
Kollegan blängde lite men sa sedan: du har rätt. Så måste man tänka – annars lever man inte länge.
Så nu fortsätter vi alltså med det positiva tänkandet.
PV3
Positiva Veckan fortsätter (och sprider sig som ringar på den vackra vattenytan som kallas bekantskapskretsen).
Nu ska det handla om bostäder.
Jag har både varit bostadslös (samtidigt som jag var arbetslös – inte att rekommendera) och bott i ett av stans värsta områden. Därför är jag extra glad och lycklig och tacksam över att numera bo bra.
Annat är det med en vän vi kan kalla DK. Han har bott i Stockholm i snart ett år och nyligen fick han veta att han + väninnan han bor med har en månad på sig att lämna bostaden.
DK ringde mig och sa att han skulle kolla på en andrahandsetta på Östermalm. “Den går på 6500 i månaden”, sa han och jag andades tungt i luren. “Men det betyder att hyran blir lägre”, inflikade han snabbt, “eftersom vi nu betalar 14 000 för tvåan på Drottninggatan”.
Jag kippade efter andan och kände mig ännu gladare över min bostadssituation.