Nej, man måste inte vara särskilt bright för att räkna ut varifrån den senaste veckans minidepression kom ifrån. Det är bara att backa tillbaka i arkivet och se vad som hände på dagen för ett år sedan.
Det är ju så att när man sällan får sådana känslor för någon så tar det flera år innan man är fri från dem. (En börjar ju undra om det är värt besväret.) (Jo, det är klart det är. Vad vore livet annars? Inte mycket va.)
Nåväl. Vi avslutar med en snutt av en fantastisk ballad. (I poppig 80-talsversion är den dock ej mycket att hänga i granen.)
Etikett: kärlek
Bredvid mig i sängen just nu
Vad händer med den mördade kärleken?
Jag sitter här och funderar på vart kärleken tar vägen.
Som jag skrev en gång så har ett ex börjat jobba i byggnaden mittemot. Jag ser honom så gott som dagligen och jag minns hur kär jag var. Jag är ju en sån som gör saker och ting ordentligt och grundligt. Älskar exempelvis. Det sker inte så ofta men när det väl händer så är det på riktigt och med hela mitt arma väsen.
Nu tänker jag på exet tvärs över gatan. Jag älskade honom så hårt och nu känner jag ingenting. (Kanske lite, lite avsky. Jag gillar honom inte som människa. Tänk taskiga värderingar.)
Så vart tog kärleken då vägen? När vi var färdiga med varandra han var färdig med mig så hade jag ju ihjäl den. Jag stängde av. Blåste ut lågan. Drog ur kontakten. Det var svårt och det tog lång tid, men plötsligt var känslan borta.
Visst är det märkligt.
Jag leker med tanken: skulle den mördade kärleken kunna uppstå?
Nej.
Jag tror att det fungerar lite som en rotfyllning. Likt en tand gröps ur och fylls med någonting artificiellt gröps kärleken ur, men vad den fylls med vet jag inte. Ett tomrum kanske. Eller helt enkelt en ny erfarenhet.
Det som var var.
Det som kommer kommer.
Och framförallt: det som är är.
