ilska

Pjuk

Jag var så upprörd idag (på ett professionellt plan) att jag mådde fysiskt illa och kräktes. Har aldrig upplevt det förut. Ni vet när man kommer till insikt om någonting och hela ens syn på livet rubbas. Så där så man blir yr. Så var det.
Jag är väldigt bra på att hålla saker inom mig men till slut måste det ut. Om inte annat så rent fysiskt. Genom kräkningar exempelvis. (Tydligen.)
Hur ska jag nu gå vidare när inget var som jag trodde?

Jag är på väg ner nu, känner jag. Det började igår när jag skrev mitt arga inlägg. Faktum är att jag är så arg just nu att det flimrar framför ögonen på mig.
Jag var ute för att handla lunch då Hundvakten ringde. Han bjöd mig på indisk mat på lokal och det var så skönt att få kräkas ut all irritation jag hade inom mig. Han är en mycket bra lyssnare.
Så nu ska jag skriva till personerna som gör mig så irriterad. Jag måste få det ur mig. Och eftersom jag inte är den gnälliga typen tror jag att folk lyssnar när jag faktiskt tar ton.
Ska sluta skriva nu för jag är så arg att jag darrar.
Update: Jag klickade inte på ”skicka” men tog upp några av punkterna IRL vid ett senare tillfälle.

Dagens utbrott

Jag har sagt det förut men jag säger det igen. Det finns få saker som irriterar mig så som människor med noll EQ. De må tala arton språk, kunna räkna och vara som vandrande uppslagsböcker men om de inte kan läsa av lite vardagligt kroppsspråk ger jag inte mycket för dem.
Dvs; om jag a) inte säger något b) bara svarar “mm” varje gång du kommer med ytterligare en onödig kommentar – låt mig vara.
Jag tål inte människor som har en åsikt om allt. Och som måste yttra sig hela tiden. Jag är inte intresserad! Dessutom vet du inte vad du snackar om, du bara tror det. Håll käft för guds skull, annars går jag hem.
Kanske är jag irriterad på min kollega, kanske inte…

3 saker i min hjärna en torsdagsmorgon

1.
Jag har ju lite 40-årskris just nu (ja, jag hade 30-årsångest när jag var 22, så allt är i sin ordning) och blev lite lättad då jag i förra veckan fick visa leg på systemet. Inte nog med det. Igår när jag var ute med Sebbe frågade en medelålders kvinna:
“Är du ute med din mammas hund?”
Hon sa det på ett sätt som avslöjade att hon faktiskt trodde att jag var ett barn. Jag borde svarat (med gäll röst):
“Ja, det är jag. Och jag får inte tala med främmande tanter.”
2.
När jag kom till jobbet imorse reste sig kollegan som aldrig vill lämna min plats, rafsade ihop sina saker och gick. Se där. Man kan lära gamla hundar sitta. Har kört med mitt mantra i flera veckor nu; “piss off”, “fuck off” samt min favorit; “fuck off and die”.
“Jag har lärt mig”, pep han idag. “Bra”, röt jag och satte mig ner med min kaffekopp.
3.
Irriterande sak. Kanske beror det på mina djuriska instinkter. Hursomhelst; när jag äter vill jag vara i fred. Jag vill inte att någon säger att min mat doftar gott. Jag vill inte att någon kommer och glor på min tallrik och jag vill absolut inte att någon kommer och smakar! Dessvärre är samtliga punkter vardagsmat (där fick jag till det). Låt mig och min mat vara ifred, tack! Kanske gör jag snart som Sebbe; tar min mat och springer undan för att undvika konkurrens.

I’m so sorry

Jag må ha många dåliga sidor men en av mina bästa är att jag kan be om ursäkt och förlåtelse. Som nyss. Tillbringade min lunch inne hos kollegan i rummet intill och bad om ursäkt för att jag fräste (eller snarare skrek!) på honom idag. Allt beroende på min irritation. Det var ju verkligen inte hans fel (snarare tvärtom eftersom det var han som gjorde lönerna förut – och de kom alltid in på kontot i tid). Alltså klev jag in, slog mig ner i stolen mittemot och bad om ursäkt för mitt pubertala beteende.
Han sa; “Äsch, det är väl bra att vi rensar luften emellanåt, det händer ju inte så ofta”. “Nej”, tänkte jag, “kanske bara en gång vart femte år”.