Etikett: extra djupa tankar

Det händer till slut.
Du vaknar en morgon och du helt enkelt bara vet vad du måste göra.

Det hände exempelvis i somras då jag bestämde mig för att lämna Stockholm och Sverige.
Nu var det så klart inte ett beslut som kom som en blixt från den heligaste av himlar, utan innan beslutet till slut var fattat så hade jag tänkt på det under en väldigt lång tid.

Nu har det hänt igen.
Jag vaknade i morse och visste att jag var tvungen att säga upp mig från ett jobb som inte längre ger mig annat än ångest och huvudvärk.

Jag måste få arbeta med någonting som faktiskt betyder något.
Med någonting som ger mig något och som samtidigt ger någon annan något.

Ekonomiskt klarar jag mig ett tag, så jag hoppar nu.

*Tar ett skutt ut i det okända*

Jag tror inte på slumpen.
Jag tror på väldigt mycket.
Som exempelvis spöken, reinkarnation, Moder Jord, Skaparen.
Men slumpen tror jag inte på.

En kan gå hur långt tillbaka som helst i det egna livet för att se hur allt hänger ihop och hur en sak ledde till en annan.

Sedan tror jag förvisso inte att allt är exakt utstakat – utan jag tror snarare på ett slutmål och att vägarna dit kan variera.

Hade inte IB kommit in i mitt liv så hade jag aldrig lärt känna JA och hade jag inte lärt känna honom så hade jag inte åkt till Berlin för att hälsa på honom just den helgen då jag stötte ihop med min då blivande make EC på gatan.

Jaja, det slutade ju med skilsmässa men det var en bra relation som lärde mig mycket om både mig själv och om relationer. Dessutom fick jag ett fint efternamn. Och en hund nummer två hade jag inte skaffat på egen hand. Jag hade förmodligen heller aldrig besökt Brasilien.

För att inte tala om allt jag varit med om – alla människomöten och upplevelser – tack vare att jag dejtade ”Svanen” som tog mig till Stockholm där jag kärade ner mig i EA och en månad senare hade packat mina väskor och flyttat till den svenska huvudstaden. Som en naiv 19-åring.

Och hade jag inte varit ute och klubbat mycket så hade jag inte träffat KB och utan KB hade jag inte träffat PG som blev en av mina bästa vänner och genom vem jag fick ett jobb som jag stannade på och trivdes med under väldigt många år.

Hade jag inte levt ett par år tillsammans med ”Miljonären” så hade jag fortfarande trott att ett fett bankkonto är detsamma som lycka.

Och inte minst – hade jag inte träffat RJ så hade jag nog varit ganska förlorad vid det här laget.

När jag tänker tillbaka på alla människor som kommit och gått så kan jag i efterhand se varför de dök upp och varför de dök upp just när de gjorde det.
Till och med ”Psykopaten” fyllde sin funktion, även om det var väldigt jobbigt just då.

Han fick mig att inse att psykisk ohälsa inte är något att skämmas för och att det är okej att söka hjälp.
Att han sedan var en elak jävel är en annan historia.

Och detta då: hade jag som sjuttonåring inte blivit nedslagen av ett killgäng som tyckte att jag var fjollig – när jag de facto var ute för att köpa kondomer så att jag skulle kunna ha ett heterosexuellt samlag med min dåvarande flickvän… Då hade jag förmodligen en månad senare inte vandrat på den där gatan då jag stötte ihop med den unge mannen som blev min första manliga sexpartner.

Se där.
Livet är bra lustigt, är det inte!?

Om du undrar vad jag ligger och tänker på när jag ligger sömnlös om nätterna så ska du nu få veta det.

Rymden. Hur kan universum påstås vara oändligt?
Allting har ett slut. Vad finns det då för lock långt där borta vid slutet*? Och det där med ”big bang” och att allting bara ”hände”.
Nä. Vad fanns innan universum? ”Ingenting?” Men vad är då ”ingenting”? Allting är ju någonting. Även ett tomrum är ju ett tomrum.

Nä, jag köper inte detta med att ”någonting” bara ”hände”. Och att oj, där skapades en massa planeter som spankulerar runt så fint och lydigt. En sol ”hände”.

Vatten. Ögon. Flimmerhår. Allt bara ”blev”.
Inte bara det fysiska, utan även allt annat bara ”hände”: känslor till exempel. Kärlek, sorg, ilska, hat. Från ingenstans.

Nej. Ogreppbart och orimligt.

*Där sitter nog Skaparen. I bakgrunden hörs en himmelsk symfoni. ”Välkommen” hör man på ett språk som alla plötsligt förstår.

Det här med namn…
(Jätte-) Gamla läsare minns nog att jag en gång i tiden bytte efternamn och blev Milrell MED HELA SVENSKA FOLKET.

Många år senare gifte jag mig och lade till makens ena efternamn da Costa.
Nu, efter att ha hetat så i drygt fyra månader, så har de värsta porrstjärnevibbarna gett med sig.
Kim da Costa låter ju faktiskt rätt porrigt.

(Svårt blonderad kvinna runt 40, med sådana där hiskeliga silikonbomber, som man ser inläggets kanter genom huden på. Väldigt svåra och smärtsamma (?) orgasmskrik på det.)

Nåväl. Nu när jag har hetat da Costa ett tag så har de porriga associationerna klingat av och jag har insett att jag gillar namnet mer och mer.
Det är lätt att säga när jag på So’For Pets skall meddela mitt medlemsnamn och det är lätt när jag går till naprapaten och skall meddela min ankomst i receptionen.

I like it.

Men – och detta är ett enormt men – så är jag lite förvirrad angående de svenska namnlagarna, som det ju är mycket prat om, om man googlar. Regler och lagar skall ändras men det tar tid. Alltid denna tid.

Så… Kim är mitt tilltalsnamn.
Erik är mitt andranamn.
Milrell är mitt mellannamn.
da Costa är mitt efternamn.

Men när jag fyller i ett viktigt dokument – då skall jag ju, som jag förstår det, ändå skriva Milrell da Costa i rutan för efternamnet.

Så ja, det är lätt att bli virrig i den arma skallen.

Men da Costa – jag gillar det mer och mer.
Även om vissa vänner associerar det uteslutande med ett visst gammalt mord på en prostituerad.

En annan rolig sak är förresten att jag har tagit emot flera mail från okända judiska damer, som undrat om vi kanske är släkt, då da Costa tydligen är judiskt. (Googla!)

Lite kul i sammanhanget, eller hur!