Det här med namn…
(Jätte-) Gamla läsare minns nog att jag en gång i tiden bytte efternamn och blev Milrell MED HELA SVENSKA FOLKET.
Många år senare gifte jag mig och lade till makens ena efternamn da Costa.
Nu, efter att ha hetat så i drygt fyra månader, så har de värsta porrstjärnevibbarna gett med sig.
Kim da Costa låter ju faktiskt rätt porrigt.
(Svårt blonderad kvinna runt 40, med sådana där hiskeliga silikonbomber, som man ser inläggets kanter genom huden på. Väldigt svåra och smärtsamma (?) orgasmskrik på det.)
Nåväl. Nu när jag har hetat da Costa ett tag så har de porriga associationerna klingat av och jag har insett att jag gillar namnet mer och mer.
Det är lätt att säga när jag på So’For Pets skall meddela mitt medlemsnamn och det är lätt när jag går till naprapaten och skall meddela min ankomst i receptionen.
I like it.
Men – och detta är ett enormt men – så är jag lite förvirrad angående de svenska namnlagarna, som det ju är mycket prat om, om man googlar. Regler och lagar skall ändras men det tar tid. Alltid denna tid.
Så… Kim är mitt tilltalsnamn.
Erik är mitt andranamn.
Milrell är mitt mellannamn.
da Costa är mitt efternamn.
Men när jag fyller i ett viktigt dokument – då skall jag ju, som jag förstår det, ändå skriva Milrell da Costa i rutan för efternamnet.
Så ja, det är lätt att bli virrig i den arma skallen.
Men da Costa – jag gillar det mer och mer.
Även om vissa vänner associerar det uteslutande med ett visst gammalt mord på en prostituerad.
En annan rolig sak är förresten att jag har tagit emot flera mail från okända judiska damer, som undrat om vi kanske är släkt, då da Costa tydligen är judiskt. (Googla!)
Lite kul i sammanhanget, eller hur!