Jag har som sagt träffat släktingar jag inte sett på tio-femton år. Det satte sina spår. Jag vet inte om jag håller på att bli vuxen eller om jag i allmänhet bara omvärderar mig själv och mitt liv. Det är så mycket som inte är viktigt längre. Jag tänker (och uttrycker) saker som jag aldrig trodde jag skulle uppleva.
Min dröm är så enkel i all sin enkelhet: att leva i något slags hus med något slags trädgård med en pv och en hund och att kunna sitta och skriva hela dagarna. Det borde väl inte vara helt omöjligt att uppnå detta mål?
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik