Etikett: Ashdod

Sveta & Gilad: 45 sekunder

Detta brev ligger mig varmt om hjärtat eftersom det beskriver just det som jag pratade om i radiointervjun: vardagen mitt i kaoset.
Dessutom handlar brevet om de eviga raketattackerna som svensk media ignorerar, ty ”ingen blev ju skadad”. 

Vi är två arbetskamrater som vill dela med oss av våra känslor. Vi bor båda i Israel men i olika städer. Sveta bor i Ashdod (Israels femte största stad) och under den senaste omgången av terrorattacker fick staden ta emot ett dussintal raketer. Gilad bor i Hod HaSharon, en liten stad alldeles i närheten av Tel Aviv. Vi vill berätta för er om vårt vardagsliv, och hur allt har förändrats under attackerna mot våra städer.

Morgon:

Sveta: Även om jag bor i periferin, endast 40 km från Tel Aviv, kan under rusningstid den lilla åkturen bli en två timmar lång mardröm. Jag stiger upp väldigt tidigt om morgnarna och lämnar hemmet klockan 06:00. Att ta sig till centrala Tel Aviv så här dags på morgonen sparar mig en massa tid och det faktum att jag samåker tillsammans med andra gör att jag slipper körstressen. Att hålla miljön ren genom att minsta luftföroreningarna är en väldigt viktig fråga för mig, och ja, samåkning hjälper mig att bidra till detta samt sparar mig pengar samtidigt. Till Tel Aviv åker vi längs motorvägen och utsikten är mestadels urban – höga byggnader och skyskrapor. Jag bor i Ashdod, som är den femte största staden i Israel, och från Ashdod hela vägen till Tel Aviv finns bebyggelse överallt. Känslan av överbefolkning växer sig starkare ju närmare Tel Aviv man kommer. Den enda pausen från denna känsla av trängsel infinner sig när man passerar områdets största park (Ariel Sharon Park) som en gång var en stor soptipp, men nu håller på att bli omgjord till en vacker park med en flod, blommande fält och allt detta är tillgängligt till fots eller på cykel. Jag älskar att se solen stiga upp längs de höga husen, speciellt när solen reflekteras mot de gröna och blå fönstren.

Gilad: Jag bor i Tel Avivs storstadsområde och till motsats från Sveta, föredrar jag att sova mig igenom morgnarna. Även det faktum att jag bor 20 km från vår arbetsplats tillåter mig att sova normalt under nätterna. Jag åker kollektivt till jobbet. För mig är det en mardröm att köra genom den stockade mardrömmen som är Tel Avivs gator morgontid, så jag föredrar att ta tåget. Det tar mig bara 40 minuter från dörr till dörr, och det skulle ta skulle ta dubbelt så lång tid under rusningstid. Jag kliver upp 07:30, gör mig själv i ordning och tar mig till stationen. Under den här tiden på dygnet är det väldigt bekvämt att åka kollektivt och bussar och tåg avgår med bara några få minuters mellanrum. Jag har två stationer i min stad och tågresan till Tel Aviv tar tio minuter. Från tåget brukar jag oftast föredra att promenera till kontoret. Det tar 15 minuter längre tid, men speciellt att gå längs Yarkonfloden (största floden i Tel Aviv) är väldigt trevligt, speciellt parken i närheten, dagar då det har regnat och luften är frisk och avkopplande.

Arbetet:

Vi arbetar båda två på ett high tech-företag i Tel Aviv, vanliga arbetsdagar på nio timmar, fem dagar i veckan. På eftermiddagarna brukar vi gå och äta på någon av restarurangerna i närheten. Ibland sushi eller thai, amerikanska hamburgare och ibland bara något gott från de internationella restaurangerna i området: judisk-tunisiskt, judisk-marockanskt eller judisk-polskt.

Kvällstid:

Sveta: Jag äter middag med min familj. Vi lagar mat tillsammans minst en gång i veckan – olika rätter från olika länders kök (vi köper de speciella ingredienserna och kryddorna från mataffären) – men mitt favoritkök är det japanska, och jag försöker alltid få mina föräldrar att laga just japansk mat.
Jag läser mycket och avrundar minst tre böcker per månad. Resten av tiden tittar jag på tv, oftast dokusåpor (jag gillar verkligen Master Chef), eller putsar mina html-kunskaper genom att skapa coola hemsidor.

Gilad: Jag tycker verkligen om att se film och jag och min fru går på bio minst en gång varannan vecka. Jag besöker gymmet minst tre gånger per vecka och vi besöker kaféer och barer tillsammans med vänner. Resten av min fritid surfar jag på nätet, läser om sådant som intresserar mig eller bara ’chillar’ framför rutan.

Under attack:

Sveta: En kväll när jag tillsammans med vänner besökte vår lokala galleria, hördes plötsliget sirener över hela staden och mobilnätet gick ner på grund av överbelastning. Jag var väldigt rädd. Jag visste inte vad jag skulle göra, människor började springa och jag kände mig bortkommen.
Att inte kunna ringa och se hur det var med mina föräldrar, medan sirener, gråt och barn som skrek ljöd, var en av de mest skrämmande upplevelserna i mitt liv.

Allt hade förändrats, plötsligt kändes det som att mitt liv hade stannat – rädslan att gå ut och att vara på ett ställe där du inte visste var skyddsrummet låg, var väldigt skrämmande. Behovet av att vara med min familj har vuxit, jag känner mig mycket tryggare hemma – där vet jag vad jag ska göra när larmet ljuder (gå tre trappor ner till skyddsrummet).

Omedelbart efter första larmet, ville vi ta oss tillbaka hem, men varken jag eller min vän var i tillstånd att köra. Vi var tvungna att stanna i köpcentret i minst en timme till. Det kändes som en evighet innan vi fick skjuts av våra föräldrar. Rädslan hade tagit över oss, vi skakade och bara grät – jag vet inte ens varför.

När vi väl kom hem fick jag veta att vi var under attack och att det kunde pågå ett bra tag. Under natten sov jag inte alls och faktum är att under denna period sov jag knappt över huvud taget. Det var som att sova med ena ögat öppet och jag hade skor och morgonrock redo bredvid sängen, om larmet plötsligt skulle gå under natten.

Jag vill påpeka att livet så att säga fortgick. Jag var fortfarande tvungen att ta mig till jobbet i Tel Aviv om morgnarna. Under sådana här perioder vänds allt upp och ned, jag sover lite under nätterna och på jobbet är jag trött och orolig. Till exempel krävs det bara ljudet av en motorcykel eller ambulans för att jag ska bli rädd.
På jobbet är jag som att allt är okej. Människor frågar hur jag mår och vanligtvis svarar jag blygt att allt är fint, jag sov bara inte tillräckligt. Det är väldigt svårt att beskriva hur denna stress påverkar och snedvrider hela synen på livet. Behovet av att vara förberedd på vad som helst, att vara mer uppmärksam på ljud och att alltid hålla koll på nyheterna, det är helt enkelt inte naturligt för mig. Under den här tidsperioden slutade jag umgås mina vänner. Jag satt mest hemma och väntade på att larmet skulle gå. Vi tar oss ner till skyddsrummet (vi har 45 sekunder på oss att springa tre trappor ner) och sedan väntar vi på smällen. Vi slog vad med våra grannar om var misslien slog ner, och om den blev nedskjuten av ”Iron Dome”.

Gilad: Mina upplevelser från den här tiden är mer av en åskådares. Det bör uppmärksammas att var sjätte israel direkt drabbades, på samma sätt som Sveta. Åtminstone en miljon israeler, inklusive familj och vänner – det finns ingen israel som inte känner någon som drabbades. Hursomhelst är det en stor skillnad: i Tel Aviv är allting öppet och livet fortgår som vanligt.
Trycket här upplevdes inte lika personligt, men vetskapen av att konflikten kunde sprida sig även till mitt hem fick mig att sitta som fastlimmad framför tv:n, framför en av huvudkanalerna, för att se om någonting hade hänt. Antalet samtal till vänner och familj hade vuxit och när de på nyheterna sa att en missil hade landat sprang jag till telefonen för att se att ingen blivit skadad.

Under tidens lopp måste jag säga att vi utvecklade en typ av svart humor. Vi brukade reta Sveta på grund av hennes sömnlöshet och även då hon hoppade till så fort hon hörde höga ljud. (Om hon drabbas av ett nervöst sammanbrott på grund av mig, är jag redo att stå för sjukhuskostnaderna). Mina kusiner som bor på en kibbutz i närheten av Gaza, kom till Tel Aviv över en helg, för att koppla av. De strosade längs strandpromenaden och njöt av tystnaden och av barnens skratt. De sa att de saknade det hela – för de kan inte gå ut (de har fem sekunder på sig från det att missiler har avfyrats tills dess att de landar på marken) och de måste stanna i skyddsrummet hela tiden.

Read this letter in English.
Fri översättning: Kim Milrell. 

Sveta & Gilad: 45 Seconds

We are two co-workers who want to share our feelings with you, we both live in Israel but in two different cities. Sveta lives in Ashdod (the 5th largest city in Israel) and during the last round of terror, the city suffered from dozens of rockets. Gilad lives in Hod HaSharon, a small city right next to Tel Aviv. We want to tell you about our normal everyday way of life, and how everything has changed during the attacks on our cities.

Morning time:

Sveta: Even though I live in the periphery, only 40 km drive from Tel Aviv, during the rush hour this little drive could become a 2 hour nightmare. I wake up very early in the morning and leave the house at 06:00. Getting to the center of Tel Aviv at this time in the morning saves me a lot of time and the fact that I’m doing it with other people (carpooling program) relieves me from the stress of driving. Keeping the environment clean by reducing the air pollution is a very important subject to me, and yes, the carpooling program helps me to feel that I’m contributing to this matter and saves me money at the same time. The ride to Tel Aviv is on the freeway, and the scenery along the way is mostly an urban landscape – tall buildings and towers. I live in Ashdod which is the 5th biggest city in Israel, from Ashdod to Tel Aviv there is uniform settlement continuity and the sense of overcrowding is growing as you get closer to Tel Aviv. The only relaxation from all of that city crowdedness is when we pass by the biggest park in the area (Ariel Sharon Park) which was once the largest landfill, but now it is being transformed into one of the most beautiful parks with a river, flourishing fields and all is accessible either by foot or by bike. I love to watch the morning sunrise on tall buildings, especially when the sun is reflecting from the green and blue glass. It takes me about 40 minutes to get to work after dropping off the rest of the people I’m going with.

Gilad: I live in Tel Aviv metropolitan area, and as opposed to Sveta, I prefer to sleep through the morning hours. Also the fact that I live 20 km from our work place, allows me to maintain a standard course of sleeping through the night. I use the public transport system to get to work. For me, driving to the jammed Tel Aviv is a morning nightmare, so I prefer to use the train. It takes me only 40 minutes to get from my house to the office, which would take twice the time during the rush hour. I wake up not before 07:30, organize myself and leave for the train station. During this time of the day, the public transport is very comfortable to use and there are buses and trains every few minutes. I have two train stations in my city, and the ride to Tel Aviv lasts only 10 minutes. From the train I usually prefer to walk by foot to work. It takes me 15 minutes extra, but walking on the banks of the Yarkon River (largest river in Tel Aviv) is very pleasant, especially the park nearby after rainy days when the air is so fresh and relaxing.

Work:

We are both working in a high-tech company in Tel Aviv, a usual working day of 9 hours, 5 days a week. In the afternoon we usually go out to eat at one of the restaurants in the area. Sometimes Sushi or Thai, American style hamburgers, and sometimes just comfort food at one of the ethnic restaurants in the area:  Jewish-Tunisian, Jewish-Moroccan or Jewish-Polish.

Evening:

Sveta: I eat dinner with my family, we cook together special meals from different cuisines  at least once a week (we buy special ingredients/spices at the supermarket) – but my favorite is the Japanese cuisine, and I always try to pull my parents into cooking from this cuisine. I read lots of books, and finish at least three books every month. In the rest of the time I watch tv, usually reality shows (I really like Master Chef), or polish my web developer skills by developing cool websites.

Gilad: I really like movies, and I go out with my wife to the cinema at least once in two weeks to watch new movies. I go to the gym at least three times a week and in the rest of the time we go out to coffee shops or bars and meet with friends. In the rest of my free time I surf the net, read about stuff that interest me or just chill out in front of the screen.

Under attack:

Sveta: One evening I was hanging out with friends at the local mall. Suddenly sirens sounded throughout the city and the cellphone network went down because of the overload. I was very scared. I didn’t know what to do, people started to run and I felt lost. The inability to call and see what’s going on with my parents, when sirens, cries and screams of children are mixed together in the mall, was one of the most frightening things that I had ever experienced.

All life had changed, suddenly I felt my life had stopped – the fear of going outside the house and to be in a place where you don’t know where the shelter is located, is very daunting. The need to be with my family has grown, I feel much safer at home – there I know how to behave during the alarm (go down three floors to the shelter).

Immediately after the first siren, we wanted to hurry back home, but neither I nor my friend was in a state to drive. We had to stay at the mall for another hour at least. It seemed that it was an eternity before we could get one of the parents to take us. Fear had just overtaken us, our hands were shaking and I just cried – I do not even know why.

Once we got home, I found that we were under attack and it could last much longer. During that night I did not sleep at all and in fact during the whole time that we were under attack I hardly slept at all. It was like sleeping with one eye open and I had shoes and robe by the bed ready for any sudden siren during the night.

I want to clarify that life was, so to speak, moving on; I still had to go to work and get to Tel Aviv in the morning. These are the times when everything is turned upside down, I get little sleep during the night and then at work I feel tired and nervous. For example, it is enough for a motorcycle or an ambulance to pass by our building to startle me. At work everything seems ok. People ask how am I doing, and usually I shyly answer that everything is fine, I just didn’t get enough sleep. It is really difficult to explain how the stress affects and distorts the whole perception of life. The need to be prepared for any event, to be more sensitive to sounds than usual and to be always connected to the news like with infusion, isn’t normal to me. During this time I stopped going out with friends, I’d mostly wait for alarms at home. We go down to the shelter (we have 45 seconds to run three floors down) and then wait for the booms. We gambled with our neighbors on where the missile had fell, whether or not it was fired at by the “Iron Dome”.

Gilad:  My experience during that period is more of a look from the outside, it should be noted that one in every six Israelis were under attack in the same area as Sveta. At least one million people, including family and friends. There is not a single Israeli that doesn’t know at least someone who was under attack during that time. However there are abysmal differences: in Tel Aviv there was no shelling, everything was open and life continued like nothing was going on. The pressure here was less noticeable in personal, but knowing that the conflict might also expand to my house glued me to the news and tv. Even when going to meet with friends, the first thing that we did was to turn on the tv to one of the main channels to see if anything had happened. The number of calls to family and friends had grown and when in the news they said that a missile hit in a populated place I rushed to the phone to check that no one got hurt.

Along the way, I must say that we developed a black humor. We used to annoy Sveta and tease her about her lack of sleep and the fact that she jumps every time something loud passes by. (If she will suffer a nervous breakdown because of me, I’m willing to pay the medical bills). My cousins, who live in a Kibbutz near Gaza, came one weekend to Tel Aviv to relax. They walked around the promenade and enjoyed the quiet and the laughter of children. They said they miss this situation – because they can’t go out (for them it’s five seconds from the moment the missile is launched to the time it hits the ground) and they must remain in the secure room at any given time.

Sveta and Gilad

Read this letter in Swedish.

Ett brev från Israel till svenskarna

Hej, mitt namn är Koby.
Jag är en helt vanlig israel. Jag är 36 år, gift och pappa till två små flickor: en som är tre år och en som är åtta månader..
Vi bor i Ashdod, en stad med 250 000 invånare som ligger bara 25 minuter med bil söder om Tel Aviv.
Ashdod ligger vid Medelhavets strand och har en underbar vit sandstrand. Vi älskar att åka till stranden, bada, dricka en kopp kaffe i något trendigt kafé, njuta av havsutsikten eller låta barnen leka på stranden.

Jag antar att några av er har hört en del om Israel och jag gissar att det ni har hört inte är så trevligt. Därför beslöt jag att berätta lite om mig själv och mitt liv, och på så vis kanske ge er ett annat perspektiv av mitt land och hur israeler lever.

Båda mina föräldrar kom till Israel från andra länder. Min pappa kommer från Iran och min mamma kommer från Ryssland. De träffades här, i Ashdod. De upplevde båda problem som nyanlända invandrare i ett nytt land och var tvungna att anpassa sig till en ny och främmande miljö. De har dock båda acklimatiserats ganska väl. Min mamma utbildade sig till gymnasielärare och min pappa har en byggnadsfirma.

Jag kommer ihåg att vi hade vänner från Gaza när jag var barn – de arabiska entreprenörer min pappa anlitade. De brukade komma hem till oss och vi brukade äta lunch tillsammans – min mamma tyckte alltid det var roligt när de berömde hennes mat. Vi brukade prata om arbete, och om växande barn och giftermål och vi brukade skratta ihop.
Jag kommer ihåg vägen från Gaza till Ashdod. Varje morgon kom tusentals bilar från Gaza, fullpackade med så många människor som ryms i en Peugeot 404, som kom till Israel för att börja dagens arbete. På kvällen åkte de alla tillbaka. På lördagarna brukade min pappa och vår granne köra till Gaza för att handla mat: duvor, räkor och bondbönor. Vår granne brukade laga fantastiska rätter av detta. Dessa var goda tider.

Sen startade intifadan. Araber attackerade israeler överallt. Det var inte längre tryggt att åka till Gaza och gränsen var stängd. Inga araber kom till Israel. 1994 träffades vi igen under en kort tid efter fredsförhandlingarna, men sen började självmordsbombningarna i Israels städer och araberna fick inte längre komma in i Israel. Vi höll kontakten med våra vänner i Gaza under en tid. Vi pratade i telefon och hoppades på bättre dagar. Men det blev inte bättre. Alla band med Gaza bröts.

Den 30 januari 2001 började araberna skjuta raketer mot befolkade samhällen i Israel (kibbutzer och jordbrukskollektiv). Den 6 april 2001 avfyrades den första raketen mot en israelisk stad – Ashdod, som är den stad som ligger närmast Gaza. Vi trodde det var ett misstag, en engångsföreteelse. Men så var det inte. De israeliska samhällena runt Gaza blev skräckfyllda platser att bo, med dagliga attacker från araberna med raketer och granater. Människorna i dessa samhällen har 15 sekunder på sig att söka skydd efter det att sirenen hörs. Den 28 december 2008 avfyrades de första missilerna mot min hemstad.

Jag kommer väl ihåg den dagen. Det var en lördag. Jag och min bror hade åkt på en kort utflykt till de vackra omgivningarna runt Beit Shemesh. På vägen dit såg vi många krigsplan som lyfte från sina flygbaser. Det var konstigt eftersom det var en lördag. Lördagen är den judiska vilodagen och inget arbete av något slag eller några aktiviteter görs denna dag, i synnerhet inte militära aktiviteter. Jag slog på radion och hörde att Israel vidtog motåtgärder för 60 raketer som araberna hade avfyrat tidigare mot israeliska städer. Jag ringde min fru (hon var gravid i sjätte månaden) och sa till henne att be vår granne att omedelbart öppna husets skyddsrum. Jag hade mycket onda aningar.

Nittio minuter senare ringde min fru. Hon sa ”vi hörde nyss sirenen och raketer har träffat staden. Kom hem”. Jag var i chock. Några dagar senare träffade en raket en taklägenhet i en byggnad bara 30 meter från vårt hus.

ashdodashdod

Från och med 2008 har Ashdod utsatts för otaliga raketattacker från Gaza. Mellan nionde och trettonde mars 2012 utsattes Israel för ett av de värsta raketattackerna någonsin. Araberna avfyrade mer än 300 missiler från Gaza in i Israel och många av dem träffade Ashdod. En missil träffade en butik som låg precis bakom vårt hus – den historien berättades till och med av BBC.

http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-17343600

Det här är vi när vi springer under en raketattack:

Så här låter det:

Jag hoppas våra vänner i Gaza kommer ihåg oss och att de inte hatar oss. Jag vet inte vad de lär sina barn och barnbarn, men jag hoppas att det inte är hat.
Sedan 2001 har mer än 12 000 raketer av olika slag avfyrats från Gaza mot israeliska städer. Varje gång sirenen hörs, har vi 45 sekunder på oss att ta skydd. Jag och min fru måste springa två våningar ner med vår 3-åring och vår bebis till skyddsrummet. Ibland hörs sirenen mitt i natten när vi ligger och sover. Men jämfört med andra har vi det bra – israeler som bor närmare Gaza har bara 15 sekunder på sig.

Min 3-åriga dotter är traumatiserad. Hon skakar i mina armar varje gång sirenen hörs. Hon kramar mig hårt och vill inte släppa taget på mycket länge. Hon frågar mig: ”Pappa, varför kommer sirenen till oss?”. Vad ska man svara sitt barn när hon frågar detta? Att araberna hatar oss och vill att vi ska dö? Hur kan jag förklara detta för ett litet barn?
Nej, vi lär inte våra barn att hata. Vi lär dem hopp, kärlek och respekt.
I synnerhet i dessa tider, säger vi till vår dotter att det är ok att vara rädd. Vi är också rädda. Vi berättar för henne att så länge vi följer säkerhetsreglerna kommer vi att klara oss. Det är det hela. När hon blir större kommer hon själv att besluta hur hon ska bedöma den situation vi lever i.

Jag är en helt vanlig israel. Det här är min berättelse. Om ni inte har hört det på nyheterna ska ni inte tro att det inte hände. Det är de som rapporterar nyheterna som hindrade er från att få veta.

Med vänlig hälsning,

Koby Shamsian

Ashdod, Israel.

Översättning: Ingrid Olsson
Read this letter in English.

A letter from Israel to the Swedish people

Hi, my name is Koby.

I am just a normal every day Israeli. I am 36 years old, married and father to two little girls: a 3-year-old and an 8 months old baby.
We live in Ashdod, a 250,000 people town, just 25 minutes drive south of Tel Aviv.
Ashdod is located on the Mediterranean beach and has a wonderful white sand beach. On our spare time we love going to the beach, swim, have a coffee in a trendy coffee shop, enjoy the sea view or let the kids play on the beach.

I guess some of you heard something of Israel and my guess is that probably this something is not so nice. So I decided to just tell you a few things about me and my life, and maybe through my story, give you another perspective of my country and the life of Israelis.

My both parents came to Israel from different places. My father is from Iran and my mother from Russia. They met here, In Ashdod. They both encountered the difficulties of a newcomer to a new country and had to adjust to new and unfamiliar society. I guess they both acclimatized pretty well. My mom became a high school teacher, my dad a real estate entrepreneur.

As a kid, I remember we had friends from Gaza – The Arab Contractors that were working with my dad. They used to come to our house and we would have lunch together – my mom always enjoyed their compliments for her cooking. We would speak about work, and about growing children, weddings and laugh together.
I remember the road from Gaza to Ashdod, every morning thousands of cars from Gaza packed with as much people a Peugeot 404 can contain were coming into Israel to start they days work. In the evening, they were all going back. On Saturdays my father and our neighbor used to drive to Gaza, to buy food: pigeons, shrimp and broad bean. Our neighbor would make delicacy out of it. These were good days.

And then, the intifada started. Arabs were attacking Israelis everywhere. It was no longer safe to go to Gaza and the border was closed, no Arabs entered Israel. In 1994 with peace talks, we met again for a short time, but then Arabs started to commit suicide bombings in Israeli towns, and they were no longer allowed to enter Israel. We kept in touch with our friends in Gaza for some time. Talking on the telephone, hoping for better days. But these days never came. All ties with Gaza were severed.

On 30 Jan 2001 Arabs started firing mortar shells into Israeli populated communities (Kibbutz and Moshavs). On April 16, 2001, the first rocket was fired into an Israeli town – Sderot, the nearest Israeli town to Gaza. We thought it was just a mistake, a onetime event. But it wasn’t. The Israeli communities around Gaza became a scary place to live in, daily fired at by the Arabs with mortars and rockets. The people in these communities have 15 seconds to hide after a siren is heard. On December 28, 2008 first missiles were fired on my hometown.

I clearly remember that day. It was a Saturday. Me and my brother in law were taking a short trip to the beautiful hills of Beit Shemesh. On our way there we saw many war planes taking off from their air bases. Since it was Saturday, it was weird. Saturday is the Jewish religious day of rest. No work of any kind nor any activity is done on this day, all the more so army activity. I turned on the radio and heard the IAF is retaliating for 60 rockets fired earlier by the Arabs on Israeli towns. I called my wife (she was 6 months pregnant then) and told her to ask our neighbor to immediately open the building’s bomb shelter. I had a very bad feeling.
90 minutes later my wife called me, ”We just had a Siren heard and missiles hit our town, come back” she said. I was shocked. Few days later a missile hit a penthouse apartment in a building just 30 meters from our building.

ashdodashdod

From 2008 Ashdod suffered numerous missile attacks from Gaza. Between March 9, 2012 and march 13 Israel suffered one of the worst missile attacks ever. Arabs launched more than 300 missiles from Gaza into Israel, many of them hit Ashdod. A Missile hit a store just behind my house, the story even reached the BBC.

http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-17343600

This is us running during a missile attack:

This is how it sounds:

I hope our friends in Gaza remember us, that they do not hate us. I do not know what they are teaching their children and grandchildren but I want to hope it is not hate.
Since 2001, more than 12,000 rockets, Missiles & Mortar shells were fired from Gaza into Israeli cities. Every time a siren is heard, We have 45 Seconds to find shelter. Me and my wife have to take the baby and our little 3 years old girl and run for the bomb shelter 2 floors down. Sometimes we are fired at in the middle of the night, when we are sleeping. We are considered lucky – Israelis living closer to Gaza have 15 seconds only.
My 3-year-old has trauma. She shakes in my hands every time a siren is heard. She hugs me and wouldn’t let go for long time. She asks me: ”Dad, why is the siren coming down at us?”. What do you say to your baby when she asks this? That Arabs Hate us and want us dead? How can I explain it to a baby?
No we do not teach our children hate. We teach them hope and love and respect.
Especially in times like this, we tell our girl that it is ok to be afraid, we to afraid. We tell her that as long as we keep the safety provisions we’ll be ok. That’s it. When she will grow up she will decide on her own how to judge the situation we live in.

I am just a regular any day Israeli. This is my story. In case you didn’t hear it on national news, don’t think it didn’t happen. It’s the people telling the story prevented you from hearing it.

Yours truly

Koby Shamsian

Ashdod, Israel.

Read this letter in Swedish.