Svar om män

Idag frågade min kollega om jag “har svårt för svenska män”.
Fy, tänkte jag, tänk om det är den bilden människor får av mig.
Därför tänkte jag nu förklara mig.
Nej, jag har inte svårt för svenska män. Jag älskar alla män. Jag älskar män helt enkelt och jag förstår inte hur man inte kan göra det. De är ju så roliga.
Däremot är det ju så att skandinaviska män (liksom jag själv) ofta är lite mjäkiga (som jag). Lite stela och rädda (som jag) och om två sådana möts så blir det inte mycket gjort. Nu är det i och för sig så att i ett förhållande kan jag, tro det eller ej, vara ganska bestämd och envis men jag känner mig inte helt bekväm i den rollen. Alltså behöver jag en man som är lite rapp i käften, en sån som kastar mig i soffan och trycker sina läppar mot mina. En man som vågar ta för sig av livets goda, helt enkelt.
Därför är mina romanser nästan alltid utomnordiska.
Min erfarenhet säger mig dessutom att ju längre bort jag kommer geografiskt – desto härligare blir det.
Det är ju också så att en gyllenbrun hy, svart kort hår samt bruna djupa ögon är en svårslagen kombination.
(Ja, jag generaliserar naturligtvis.)
Uppdatering: Kollegan berättade lite senare att han nu dejtar en “dominant, arg feminist” så han vet precis vad jag menar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.