Sannfinländarnas patetiska utspel

Det är ingen hemlighet att jag i många frågor sympatiserar med Sannfinländarna, men jag har aldrig kunnat rösta på dem då jag vetat att det skulle komma en dag då de skulle komma att visa sitt rätta jag.
Och nu kom ju den dagen, då de presenterade sitt nya ”finskhetsprogram”.

”Det ideal om tvåspråkighet som rått i årtionden och det orättvisa tvånget att lära sig svenska stör de finskspråkigas språkliga identifiering och självbild, förminskar finskans roll som samhällets gemensamma språk, orsakar en språkligt betungande skola och dåliga inlärningsresultat, binder språkval, gör språkkunskaperna snävare, rör till uppfattningen om det engelska språkets allmänbildande funktion, skadar avancemang i arbetslivet, skapar motstridiga förväntningar, skuldbelägger finskspråkiga och försämrar språkklimatet”, skriver partiet.” (Svenska Yle)

Detta får Sannfinländarna att kännas riktigt historielösa och ganska dumma i huvudet, helt enkelt.

Som SFP:s ordförande Anna-Maja Henriksson skrev på Twitter:

”Sannfinländarnas finskhetsprogram är mycket obehagligt, ja rent av skrämmande och vittnar om en oerhört snäv syn på det land vi byggt tillsammans, sida vid sida.”

Som tvåspråkig finländare från Sverige, numera boende i Finland, vet jag vad språket betyder för såväl finskspråkiga i Sverige, som svenskspråkiga i Finland.
Språket är a och o – eller a och ö, som jag envist brukar säga.

Därför har det aldrig blivit aktuellt med Sannfinländarna för min del. Därför är jag glad och stolt över att vara SFP-medlem och lite extra stolt över att ha ställt upp i kommunalvalet för detta parti.

Kan vi inte protestera lite? Kan vi inte envist bara tala svenska (hur bra finska vi än må tala) vid myndighetskontakter, på vårdcentralen, i matbutiken o.s.v.?
Det är dags att ta i med hårdhandskarna mot denna idioti.

Denna lilla filmsnutt tycker jag är bra. Passande musik också.