Panik och vispande näve under bordet

Okej, så här var det.
Jag tubade iväg fastän jag kände mig småförkyld. Snart klev det på 30-40 tokberusade smågossar. De sjöng och skränade och de skrek om vännen ”Joel som snuten just tog för att han hade öl” och jag drabbades av panik och ångest. Panikångesten var nära och barndomsminnena föll som knivar från himlen. Jag står inte ut bland gapiga, djuriska heterosexuella unga män. De är läskigare än Ahmadinejad.
Nåväl. Jag mötte upp Snyggojuden utanför den där baren som vi skulle till – där jag även skulle träffa Araben – men den var stängd.
Chockade vandrade vi från Söder till Gamla stan och klev in på nästa bögbar. Där var det på tok för mycket folk, tusentals klackar i taket och hög partymusik.
Vi vände och gick ut och vandrade runt tills vi av en slump hamnade framför den tredje bögbaren som var både öppen, halvtom och trevlig. Vi drack öl och whiskey och jag log och Snyggojuden satt där i all sin skönhet och elegans. Vi pratade om ditt och datt men mycket om musik, såklart. Jag bad honom upprepa låttiteln Ahava Hi Shir Li-Shnayim om och om igen då det lät så sexigt när en äkta hebreman sa det. Så pass att näven nästan åkte ner under bordet för ett snabbvisp.
Men nej, vi är ”bara” vänner och ska så förbli.
Efter en trevlig kväll promenerade vi i det magiska Gamla stan medan snön yrde och gränderna låg tomma och hemlighetsfulla. Han åkte hem och jag trippade iväg till kontoret och sov på soffan för att få sova en timme extra. Dessutom sover jag så oerhört gott på jobbet! Varför vet jag ej, men jag antar att mitt jobb är mitt liv och min fasta punkt. Min trygghet och mitt levebröd.
Vad som hände med Araben vet jag förstås inte. Den som lever får (kanske) se.