Vi kom just hem från veterinären – en mycket trevlig kvinna med stort, burrigt hår.
När vi klev in i väntrummet satt där två hundar i ungefär samma storlek som Sebbe och det blev ett himla liv på de två andra. Jag var mycket stolt över hunden min som var tyst och coolt lät sig nosas på. Lika lugn var han inte när han fick se sprutan (det var dags för vaccinering, alltså). Han såg mycket stressad ut och ställde sig på baktassarna och lade framtassarna på min (oerhört breda) bringa – som för att söka skydd. Jag blev mycket rörd så klart. Ännu mer rörd blev jag då Sebbe såg in i mina ögon när jag talade till honom med lugn röst. Han visste att jag inte skulle låta något hemskt hända honom så han lugnade ner sig och fick till slut sin spruta.
Han är så fantastiskt fin.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik