Önskeinlägget: Min okända defekt

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av veteranbloggaren Jontas.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Min okända defekt
Naturligtvis var det svårt för mig att bestämma vilken av alla hundratals defekter jag skulle komma ut med. De psykiska lämnar vi därhän och istället attackerar vi en fysisk defekt.
Ni undrar med all säkerhet varför jag aldrig ler på bild (klart ni gör), för ler gör jag verkligen nästan aldrig. Kanske smilar jag. Men inte mer än så. Inte ens IRL.
Låt mig berätta att det beror på en ful, utstående kindtand. Ja, helt klart ett enormt komplex. Hatar tanddjäveln. När jag var barn fick jag tyvärr ingen tandställning (eftersom jag alltid är så lagom: lagom fula tänder, lagom lång, lagom ful, lagom smart, lagom kul, lagom allt) och nu ser vi (jag åtminstone) resultatet. Min syrra däremot, som hade något galnare gaddar än jag, fick äran att plågas av dessa välgörande metallkonstellationer och hennes käft är idag perfekt. Raka, vita tänder har hon. Och man och barn har hon också. Hon lever ett perfekt liv så jag skyller min misär på min djävla tandDJÄVEL. Aaaargh!
När jag besökte min förra tandläkare – den där oerhört attraktive kroatiske fotbollsspelaren – frågade jag om vi möjligen kunde göra något åt eländestanden. ”Nej”, sa han, ”det verkar onödigt. Tanden din ger käften lite personlighet”.
Personlighet my ass.
Japp, naturligtvis är han min före detta tandläkare. Inte för att jag kickade honom utan förmodligen på grund av att han inte stod ut med att stirra på helvetestanden ens en gång per år (så hur kasst mår inte jag då!).
Puss.