Önskeinlägget: Kvällen då jag satt blyg i ett hörn men till slut vågade

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det sjätte inlägget i serien, önskat av den sensuelle Ponte.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Kvällen då jag satt blyg i ett hörn men till slut vågade
Låt mig nu berätta om gårdagskvällens tunnelbaneresa.
Som jag skrivit tidigare så hatar ogillar jag mycket starkt när främmande människor kommer och tafsar på Sebbe. Småbarn, som naturligtvis inte vet bättre, sträcker fram händerna och föräldrarna bryr sig inte om att säga åt dem att det där är opassande. Punkt slut. Det händer tack och lov inte särskilt ofta att vuxna människor gör detsamma, men det händer. Jag kommer inte med mina svininfluensanävar och geggar runt i ditt ansikte, så vänligen håll dig på avstånd, vill jag säga. Men vågar inte.
Tills igår kväll.
Sebbe var väldigt trött efter en lång tur på Kungsholmen och dessutom har han inte besökt Italienaren (i nya fantastiska bostaden) tillräckligt många gånger för att känna sig rofylld och trygg nog att sova en stund.
Nu hade han lagt sig på tunnelbanegolvet, vid mina fötter, och han småsnusade sött.
In klev en man och en kvinna som man genast visste betydde dåliga nyheter. Fy fuck vad jag ogillar när “reko medborgare” börjar bete sig som utvecklingsstörda (kommer inte på något bättre ord och önskar att inte missuppfattas som icke-PK). Som mannen igår. Han flängde runt som en pingisboll i vagnen och hans kvinna (?) sa: “sätt dig ner nu, du studsar ju in i folk”. “Jag har druckit för många öl”, flämtade han fram medan han slog sig ner i sätet på andra sidan gången från mig sett. Nu pekade han mot fönstret: “Balloooon” svamlade han. “En luftballong”, svarade kvinnan. “Nej”, fortsatte gubben, “it’s a balloooon!”
Som ett jäkla mähä.
Naturligtvis skulle denna patetiska människa få syn på Sebbe, som till råga på allt hade kräkts på promenaden mot tuben och nu verkligen ville vara i fred på golvet vid mina trygga fötter. “Ttt!” började gubben locka på Sebbe. “Ttt! Ttt!”
Jag satt och fipplade på mobilen och undvek att titta på dessa trashiga människor.
“Du får fråga först”, sa kvinnan till gubben, som vore han ett barn.
“Ttt! Får jag hälsa på hunden?” stammade han sedan fram. Alkoholångorna vällde ur hans fula käft och utan att titta upp svarade jag:
“Nej, det får du inte. Inte just nu.”
Subban, som var packad även hon (det var ju trots allt lönedag och hon kände sig rik där hon satt på väg till den inrökta tvåan i Farsta strand) svarade på ett sånt där irriterande kärringvis: “Nej! Klart man inte får. Inte just nu!”
Aaargh!
Jag sa inget mer. Tunnelbanevagnen var full av folk och alla störde sig på dessa två personer. Jag kände mig tuff nog som vågade säga NEJ. Utan vidare motivering.
Bonusanekdot: En unge gallskrek under hela resan och den packade gubben sa ett par gånger: “Håll käft!”
Hahaha. Till ett litet barn.
Fy fan.
Nåväl.
När jag klev av tuben noterade jag att en uteliggare/människa i trasiga kläder, som aldrig duschar eller kammar sig och därmed stinker så där unket ni vet, fastnade med ryggsäcken i dörrarna och paniken var nära. Döden likaså. Tåget var på väg att köra iväg då mannen till slut lyckades ta sig loss (med hjälp av en snygg karl).
Det var den resan det.