År 2009, alltså för hela 16 år sedan, körde jag något här på bloggen, som jag kallade ”Önskeinlägget”. Så här skrev jag:
Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av en viss ”Olle Jr”.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Nu, alla dessa år senare, så satt jag och kollade igenom opublicerade inlägg och utkast och då hittade jag några ”önskeinlägg”, så nu tänkte jag beta av dem. Förlåt att ni fick vänta!
Hade det varit värt det, om jag vetat om det i förväg?
Så nu väljer jag alltså ett ämne som går ihop med rubriken…
Hade jag flyttat till Finland om jag vetat om i förväg hur det skulle komma att bli?
Det korta svaret är: ja.
Det något längre svaret lyder som följer: jag har aldrig ångrat att jag lämnade Födelselandet för Det Egentliga Hemlandet. Jag trivs oerhört bra. Jag vet så klart inte hur jag skulle må om jag valt att bosätta mig någon annanstans i landet, men Helsingfors är hemma för mig.
Och med det sagt så bodde jag ju mina första elva månader på landet en timme norr om huvudstaden, men det var tillfälligt och kändes aldrig som något mer än så.
Jag hade dock gjort lite annorlunda.
Kanske hetsade jag lite för mycket. Men jag är en mycket otålig person.
Jag kanske borde ha flyttat direkt till Helsingfors och lagt ner mer tid på att hitta ”min” stadsdel.
Nu hamnade jag först i en för mig då helt okänd del av staden och trots att bostaden var fin så var området ingenting för mig. Snarare mer för barnfamiljer och/eller sportfantaster. (Hittade dock ”min” stadsdel så småningom.)
Hade jag inte flyttat till den för mig okända stadsdelen så hade jag heller aldrig träffat tre personer som var katastrofer för mitt privatliv. Jag talar om Ryssen, Psykopaten och Muslimen. De var verkligen inte bra för mig, men kanske lärde jag mig någonting (och fick en massa ”fördomar” återigen bekräftade).
Så för att besvara frågan: ja, det var värt det. Efter de där tre flopparna som jag nyss nämnde så har jag träffat fantastiska människor i Helsingfors. Riktiga vänner.
Jag upptäckte också min största hobby: karaoke. Jag hade aldrig ställt mig på en scen tidigare. Kanske skriver jag ett djupare inlägg om detta vid ett senare tillfälle.
Det bästa med den här staden (jag vet inte hur det är i andra delar av landet) är att det är lättare att närma sig andra människor. Det är ingen som ringer psykakuten om du snicksnackar med en främmande människa på spårvagnen.
Det finns en känsla av sammanhållning – en känsla som helt gått förlorad i Stockholm (i Sverige?). Folk är mycket mer avslappnade här och eftersom jag är en avslappnad man så uppskattar jag det.
Hoppas att jag besvarade frågan, som alltså ställdes för 16 år sedan!
Har du ett ”önskeinlägg”? Skriv en kommentar.
Här hittar du förresten mitt härliga inlägg:
Äntligen! Kim talar ut om den omtalade flytten.
