Jag är så uttråkad här på jobbet just nu. Visst, jag jobbar med Gucci och det är lovely. Massören som hyrt in sig på kontoret har oerhört roliga kunder på lördagar. Tänk er väldigt gamla människor. Så gamla att de har svårt att gå. De är lite förvirrade också och så vinkar de till mig bakom ett glasfönster. Och de hittar inte utgången.
Svammel.
Uttåkad är jag hursomhelst och snart ska jag promenera hem.
Under tiden drömmer jag mig bort. Jag tänker mig en lagom varm sommarkväll på en filt i en grön park. Fåglar kvittrar och långt bort hörs stadens sorl. Vännerna skrattar och pimplar vin. Kanske grillar vi också (jag en marinerad quornfilé med potatissallad till). Sebbe ligger nöjd i gräset och tuggar på ett ben. Och så en hunk. Det finns alltid en hunk med i mina dagdrömmar. Jag tror jag har huvudet i hans knä. Jag ligger nämligen ner. Och han har blå slitna jeans och ett randigt blåvitt linne och solglasögon och svart hår och han gillar mina vänner och mina vänner gillar honom. Och han är rar mot Sebbe. Och han skrattar och har ganska fylliga läppar och vita tänder. Å, hur länge ska jag behöva drömma?
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik