Jag har tänkt mycket på jobb de senaste dagarna och jag kom att tänka på att för några år sedan arbetade jag i en kundtjänst dit arga människor ringde för att klaga. Jag använde mig inte av mitt riktiga namn utan kallade mig Emil (det är ju fint!).
En ensamstående göteborgsk mamma ringde en dag och hon blev lite förtjust i “Emil”. Så pass att hon ringde varje dag i flera veckor enkom för att växla några ord med honom – som i sin tur var trevlig men saklig.
Slutligen bjöd hon ner Emil till Gbg.
Jag/Emil tackade nej så klart.
Undrar vad hon gör idag.
En gång för över tio år sedan jobbade jag i en annan typ av växel (visst är det komiskt med tanke på att jag lider av allvarlig telefonskräck! Det är ju det att det är ok om någon ringer till mig – det jobbiga är för mig att ringa någon). Den här gången var det på engelska och jag hette Ricki (!) (hahahahahaha). En teaterman, kanske någon typ av regissör, från Canberra, Australien, ville att “Ricki” skulle komma och spela i hans pjäs.
Undrar hur det gick med den föreställningen.