Jag kom att tänka på Italienaren (remember?) som jag dejtade i höstas. Han var ju en fin och bra man men det som störde mig mest var att han inte förstod min humor. Hans egen var nog rätt torr och akademisk. Den var i varje fall inte det minsta porrig.
En gång låg jag i soffan och lekte med (sluta tänka porrigt nu) mobilen. Italienaren satt framför sin dator och (don’t go there) pysslade och då började jag knäppa kort på honom. Han blev en smula generad och bad mig sluta. “Vad ska du ha dem till?”, frågade han och jag sa att jag ju har startat en blogg som heter alltomitalienaren.com. “Jaha. Vad skriver du där då?” “Jag publicerar en massa bilder på dig. Både ekivoka och städade. Och så skriver jag om vad du gör om dagarna och vad du tycker om saker och ting. Jag har en massa läsare och alla som har träffat dig skriver om sina erfarenheter i klotterplanket.”
Italienaren fattade inte att jag drev med honom.
Det var nånstans där jag insåg att det var dags att tacka för kaffet och åka hem.
Y och jag skrattade väldigt mycket tillsammans. Vi skrattade och sjöng och talade om djupa saker och ytliga saker. Vi grälade och hånglade och satt tysta och vi knullade. Vi åt och vi drack och vi dansade och skålade. Vi gick på museum och vi gick på kafé. Vi shoppade och gick på bio och vi gick ut och åt och vi umgicks i snö och i solsken. Vi gjorde allt. Det var gott.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik